I det brittiska BBC-blodomlopp som ständigt syresätter nya spännande komediserier har den viktigaste blodådern skurits av – BBC Three, som länge var det stora skyltfönstret för de nya, mest kreativa och vågade sitcomexperimenten, har nu upphört som tv-kanal och reducerats till en flik på BBC:s Play-tjänst iPlayer utan eget content.
Som svar på all hård kritik mot detta, och för att stärka banden till comedy-författarna, har nu BBC:s Head of Comedy Shane Allen dammat av den klassiska gamla BBC-vinjetten Comedy Playhouse.
När den lanserades första gången 1961 manifesterade den komikern Tony Hancocks manusförfattarpar Alan Galtons och Ray Simpsons flytt från radio till tv. I början skrev de rubbet själva, ett långt pärlband av piloter där det som fäste mest hos publik och kritiker utvecklades till hela serier – one-shoten The Offer blev exempelvis Steptoe & Son, en av tidernas största sitcoms (och känd hos oss i den svenska versionen Albert & Herbert).
Hugh Dennis bryr sig inte om att försöka upprätthålla det där fåfängliga yttre skenet som är förutsättningen för genanshumor (när det släcks).
Comedy Playhouse fortsatte som ett try-out-system för BBC-komedier fram till 1975, producerade 120 pilotavsnitt vilket gav ytterst god avkastning – sammanlagt, under dessa 14 år, lanserades 27 fullvärdiga sitcoms, utöver Steptoe & Son bland annat supersuccéer som Porridge, Last of the Summer Wine, Are You Being Served? och Till Death Us Do Part.
Förra veckan visades den första av tre nya Comedy Playhouse-piloter, Over to Bill, och jag måste nog säga att jag fick en chock. Är detta Shane Allens uppfattning av ny, spännande comedy i behov av utprövning i tablån?
Om BBC Three vande oss vid vågade moves från unga, okända och inte minst kvinnliga kreatörer så var detta rena motsatsen – en fegt klichédrypande trad-sitcom-halvtimme av en trio 50-åriga män: skriven av Red Dwarf-skaparen Doug Naylor och med Outnumbered-farsan Hugh Dennis och Neil Morrissey (Men Behaving Badly) i huvudrollerna.
Dennis spelar en BBC-meteorolog som just fått sparken, och vi får se honom på halvinspirerad jakt efter nytt jobb samt hans relationer med hustrun och bästa polaren som varit en uppfinnar-nörd men nu blivit cool entreprenörs-multimiljonär. Loser-tonen är kanske tänkt att ligga i närheten av Lead Balloon, men där Jack Dee skapar gnistrande depphumor ur ett grått hål av tristess går Hugh Dennis bara omkring och myser. Humorn i sig är av den svårare genans-arten men fungerar inte eftersom man ser poängerna komma alltför långt i förväg, och eftersom Dennis rollgestalt inte bryr sig – som Jack Dee – om att försöka upprätthålla det där fåfängliga yttre skenet som är förutsättningen för genanshumor (när det släcks).
Jag tror inte någon inblandad har den minsta förhoppning om att en hel serie ska kunna beställas utifrån detta. Om det var vilset av BBC att lägga ner komedifabriken BBC Three så är det ingenting mot att nu, våren 2014, låta Comedy Playhouse i förstockad 1970-talstappning stappla runt som en nyväckt zombie i BBC1:s flaggskeppstablå.
I stället var det faktiskt Channel 4 som gjorde vad Comedy Playhouse inte fixade, den gångna veckan – levererade en högkreativ, samtida, oemotståndlig testpilot av en ung kvinnlig komedi-auteur, Roisin Conaty, som alla inblandade förjänar att få göra en helsäsong av. Game Face hette den, jag hade med den på min veckolista igår och skrev då att den »skulle kunna bli en ny Miranda för Broad City-generationen« men kanske är svenska Full patte en ännu bättre jämförelse.