1. Happy Valley (BBC)
Sally Wainwright är en Storbritanniens största tv-manusförfattare, prisbelönad och älskad av en stor tv-publik, men för mig har hennes högprofilerade bästa-sändningstid-BBC-serier känts lite för engelska – lite för folkkära i själva tilltalet, med lite för mustiga rollgestalter och storylines.
Det borde gälla hennes nya serie också, för alla tecknen finns där; de små överdrifterna i persongalleriet, i miljöskildringen, kriminalstoryn, i de smart tillrättalagda scenlösningarna. Ändå tuggas mina initiala tveksamheter under första timmens gång ned till nagelbanden av den stadigt tilltagande nervanspänningen.
Happy Valley är alltså, för det första, oerhört spännande.
För det andra är den en helt unik mix av mänsklig, väderbiten vardagsrealism och iskall kriminal-noir, där den senare helt naturligt, och utan att man märker det, uppstår ur den förra.
Jag vill inte orda om handlingen alls, i det här skedet, eftersom ovissheten under första avsnittet adderar så mycket till underhållningsvärdet.
Men att jag använder »noir«-begreppet här har inget med filmisk estetik att göra. När vi tar rygg på den sorglustige losern Kevin Weatherall – som inte är någon loser alls, egentligen, mer än i sitt eget tyngda huvud – inser vi snabbt att den här spiralen kommer att snurra nedåt. Steve Pemberton spelar honom med en exakthet i den typiska Sally Wainwright-överdriften som även känns rätt mycket Jimmy McGovern. (Och vilket år för The League of Gentlemen-parhästarna Pemberton och Reece Shearsmith!)
2. The Good Wife (CBS)
Jaaa, naturligtvis! Vad skulle kunna bryta av perfekt efter de senaste veckornas tumult med dödsskjutningen, mergern och NSA-härvan? En stiliserad Sweeney-episod, såklart! Skarpt spirituell, och med en riktigt isande slutscen… epic Sweeney!
3. Prey (ITV)
Så jäkla skönt att se John Simm i någonting grått och grisigt igen i stället för den popfärgade post-Lock Stock and Two Smoking Barrels-ironi-noiren Mad Dogs, som ärligt talat pågick ett par år för länge. Här gör han en polisman som ser hopplöst skyldig ut till morden på sin ex-fru och ena son, och tar till flykten. Serieskaparen och manusförfattaren Chris Lunt lever högt på närvaro och stringens och kan bli en skön nytraditionalist att följa framöver – han är intressant inspirerad av The Fugitive här, och hans nästa projekt är att vara huvudansvarig för ITV:s remake på The Saint.
4. Mad Men (AMC)
Från förra veckans ödesmättade »en dag i livet«-episod där så mycket hände och avgjordes under täckmanteln av en vanlig arbetsdag, till denna veckas absurda tomhetskänsla av kaos och förvirring – Don Draper sittande med rocken på, och sedan i knät, halva dagen utan att veta om han verkligen skulle börja jobba igen eller inte; och i andra änden av Draperfamiljens galax en bondgårdsutflykt och en skärva av Bettys känsla av kärlekslöshet… Och vilken underbar anti-slutscen! Don får ett erbjudande om att bli praktiskt taget kastrerad – och svarar »ja« direkt.
5. The Americans (FX)
Äntligen har andrasäsongen hittat form och tyngd – i en, just nu, fungerande bubbla av liv mellan hopplöshet och desperation. Detta är storyn om en familj som krackelerar. Och om en stormakt som krackelerar. FX har mer eller mindre utlovat minst fem ytterligare år med serien och det vore ur serieskaparperspektiv logiskt att ta sikte på murens fall.
6. Arvingarna (DR/SVT)
Kanske finns det rätt mycket som stör mig i tecknandet av rollgestalterna här, trots allt. Eller också är de bara så bra gjorda att jag blir irriterad på dem på samma sätt som jag hade blivit om jag stött på dem i verkliga livet. Jag har lite svårt att avgöra detta just nu – men närmast klichéerna tycker jag den norske galleristen ligger. Å andra sidan är den yngste brodern en kliché på pappret men en oerhört spännande – ja, oerhört fungerande – rollfigur nästan just därför.
Veckans avsnitt ställde allt på nya spetsar, med många hödjpunkter: det episka syskonslagsmålet, förstås, men mest gripande var teckningen Signe hade gjort av »förlikningen«…
7. Game Face (Channel 4)
Hoppas innerligt denna one-off-pilot på Channel 4 i veckan får grönt ljus för en full serie – Roisin Conaty är en enorm komedienne och Game Face skulle kunna bli en ny Miranda för Broad City-generationen.
8. From Dusk Till Dawn (El Rey/Netflix)
Ett helt avsnitt inklätt med helskön vampyraction och med Robert Rodriguez nya, fördjupade mythos utnyttjat till flera suveräna scener: från »den mänskliga juicepressen« till aztekvampyrelitens kannibalmiddag i källaren, som slet halsen av Hannibals gourmetpretentioner.
9. Jättebästisar (TV4)
Knäckande för Greg Poehler att först tjata om att Welcome to Sweden är så unik för att den är en romcom (hm, enda romcomen jag sett som hoppar över hela will-they-won’t-they-momentet… och har han aldrig hört talas om epokgörande Mad About You?) och så kommer Jättebästisar och utklassar svengelskserien även på romcom-elementet. Sara skrev mer om finalsensationen här på TVdags i onsdags, till skillnad från henne tyckte jag dock att även Henrik Schyfferts kolonialkulturelle konsul var strålande.
10. Black Box (ABC)
Olivier och Clare Manchons cooljazz, Kelly Reillys hjärtskärande överspel, den proceduraldiagnostiska House-flirten… jag förstår att vissa kritiker bara ser ett enda överlastat missmatchande mischmasch, men i min hjärna kopplas alla dessa beståndsdelar ihop till en gnistrande unik, vacker skapelse. Jag är så nyfiken på Amy Holden Jones just nu – hennes långa frånvaro, och att det är just detta hon valt att komma tillbaka med.