Det märks på en gång att det här är en ny säsong av Mad Men, eller rättare sagt en ny start. Lite av en comeback. För även om jag tyckte väldigt mycket om förra säsongen så kändes det för första gången som om serien höll på att plana ut. Det saknades utveckling hos samtliga karaktärer. Framför allt hos Don som i stället anti-utvecklades. Visst, det var fortfarande njutbart och höjdpunkterna var många. Men, man har sett det förut ... lite för många gånger.
Säsong sju kan vara en konsekvens av detta, en självinsikt, med tanke på det myller av nya karaktärer vi introduceras för bara under de första minuterna.
Den successivt försvinnande artighet som tidigare hindrat karaktärerna från att vara helt ärliga mot varandra är nu helt bortblåst, i stället får vi desperation och kyla.
Lou Avery till exempel, Dons ersättare, en passivt aggressiv buffel som omedelbart krockar med Peggy. Hon kommer inte att få det lätt. Vilket man även kan säga om många av de andra karaktärerna. Det verkar som om den sista säsongen kommer bli mörkare än de tidigare. Men också coolare, 1970-talet närmar sig (året är 1969 när första avsnittet rullar i gång) och tempot i serien är snabbare, mer hysteriskt. Den försiktighet och artighet som tidigare hindrat karaktärerna från att vara helt ärliga mot varandra (något som successivt försvunnit sedan seriestarten) är nu helt bortblåst, i stället får vi desperation och kyla. Första avsnittet hade kunnat vara regisserat av självaste Oliver Stone, eller Martin Scorsese.
Här finns en råhet liknande den från säsong fem (avsnitt åtta, Lady Lazarus) när Don fingrar på Beatles Revolver, för att sedan låta nålen möta vinylen. Vad Don tycker får vi aldrig reda på, men det känns häftigt, som om ett nytt kapitel påbörjats. Nu blev det ju inte riktigt så, i stället får vi hoppas att det händer nu. Sista kapitlet, jag vill ha rock'n'roll. Och det börjar lovande:
Roger i något slags gruppsexinstallation, Don i profil på rullband till tonerna av cool musik och pastellig mosaik i bakgrunden. Joan som hjälper Ken och kanske sig själv till att bli nya Peggy, Megan som håller på att slå hårt som skådis. Men kanske mest rock'n'roll: Don tackar nej till en invit. När hände det senast? Vill vi egentligen att det ska hända? I vilket fall som helst så känns det inte så lite exotiskt även om det såklart inte är hållbart i längden.
Bra start alltså, suveränt avrundad med You Keep Me Hangin' On med Vanilla Fudge. Min enda fråga är egentligen: Var är Bob?