1. Mad Men (AMC)
Sallys sista små ord utanför internatskolan, och sedan The Zombies This Will Be Our Year – vilket rysarslut på ett superstarkt avsnitt som också var stöpt i min favoritform: livsöden fångade i jobbvardag. Episoden hette A Day’s Work – en enda dags arbete, men vad mycket en enda arbetsdag (som dessutom Peggy dömde ut som hennes sämsta någonsin) kan säga om livet, om människor och platser och skeenden i samhället och tiden…
En annan tanke jag fick – detta avsnitt, det inte mindre än 80:e i ordningen, hade faktiskt kunnat fungera som en seriestart! Det talas alltid om alla dessa små ledtrådar och associationer till tidigare händelser och relationer tvärs över säsongerna, men man kan lika gärna se det som att små bakgrunder ges hela tiden, som om avsnitten bär på ett släp av resuméer, som fotnoter i en bok, stadigt inbyggda i scener och dialoger. Så otroligt omsorgsfullt berättad är serien. Senaste avsnittet var fullt av detta, under Dons lunchsnack, i hela den bärande delen med dottern, i spelet mellan NY- och LA-kontoren.
2. The Good Wife (CBS)
Som ni kanske såg gjorde jag vågen för detta sensationella avsnitt tidigare i veckan. Denna tv-vecka har varit sjukt, sjukt stark, det känns som om de fyra översta på listan går direkt upp bland årets bästa också.
3. Veep (HBO)
Satan vad inspirerat! Bästa Veep-episoden av alla! Ett mästerverk.Genansometern sköt i taket. Vilken magisk shitstorm som ledde fram till »Jonads« kaxiga men också lite nervöst rättshaveristiska ensam-applåd i korridoren – ett hån-ironiskt tack till Mike för bättre sleaze än han vågat hoppas på i sina vildaste drömmar… och därefter ytterligare en, nej två, nej tre gudabenådade vändningar enbart på den lilla subplotten.
Överhuvudtaget påminde detta avsnitt, Alicia, om att Veep är som allra bäst när det är som allra svåruthärdligast. I synnerhet när huvudtemat, som hela childcare-grejen här, samtidigt är politiskt berörande och upprörande.
4. Silicon Valley (HBO)
Nog tjatat om Mike Judge nu – senaste avsnittet var känsligt och snillrikt skrivet av Matteo Borghese och Rob Turbovsky, och må ha haft cirka en procent kvinnligt medverkande, men å andra sidan var hela klabbet kvinnoregisserat (vassa, hårdjobbande Tricia Brock, som ni senast såg göra Only Child-avsnittet av Girls) så… okej? Detta var faktiskt smått chockerande bra. Jag har tvekat inför de tidigare två avsnitten men här kom en helt osannolik nivåhöjning. Dialogen var direkt makalös – seriös satir och högkreativa oneliners i svängiga dubbellager och ett perfekt tempo. Och det är kul underbyggt med naturligt invävda miljö- och branschmarkörer, som att »alla i Silicon Valley« inklusive servitörer och butikspersonal »egentligen« är oupptäckta start-ups… precis som »alla i Hollywood egentligen« är skådisar.
En bonus med detta avsnitt, Articles of Incorporation, är att jag råkar vara dokumenterat svag för sitcom-svamptrippar – och för första gången i tv-historien fick vi här se en impressionistisk visualisering av en prestationsångestladdad it-entreprenörs svamphallucinationer. Rörande dumt.
5. The Americans (FX)
Äntligen ett riktigt helgjutet avsnitt igen, det bästa sedan säsongspremiären; och äntligen skruvades hopplösheten upp så att den riktigt känns. Det började i ett rent beckmörker av meningslöshet och höll den tonen raktigenom, mycket tack vare ett tungt samspel mellan två erfarna traditionalister: regissören Alik Sakharov och soundtrackkompositören Nathan Barr. Båda är renodlade klassicister och adderade till varandras tolkningar av tyngden och dysterheten i spionfamiljens tillvaro – Sakharov filmiskt saklig, Barr orkestrerat förtvivlad.
Vilka genomfalska föräldrar de är, Philip och Elizabeth, vilka skadliga håligheter de låter sina barn växa upp med inombords.
6. Arvingarna (DR/SVT)
Pernilla August frigör allt mer utlevelse ur de psykologiska låsningarna i Maya Isøes både episka och instängda släktkonfliktsaga.
7. The Colbert Report (Comedy Central)
Han är förstås alltid ett under av energisk kreativitet och esprit, men efter Letterman-beskedet har Colbert flödat över av lyckobubbel. Allra bäst i måndags, när han arbetade upp en helt galen eufori i studion – extremsmart skriven och framlekt – kring Fox-högerns spinn på incidenten med kvinnan som kastade en sko på Hillary Clinton. (På tal om detta har förresten Jon Stewart haft en supervecka också, såg ni hans lustmord på Fox-högerns sexism i tisdags?)
8. Californication (FX)
Hahaha, vem fan kunde ana detta? Far och vuxen son, plötsligt, på samma sorgligt dysfunktionella arbetsplats av illamatchande hacks på en generisk tv-snutserie… Väldigt överraskande och underhållande.
9. Derek (Channel 4)
Ricky Gervais förståndshandikappade Derek föddes kanske mest som en provocerande sketchlek, men när karaktären fick en egen serie fick den också själ och hjärta. Det var en mycket fin start på säsong 2 i brittisk tv i veckan, men serien har global premiär på Netflix om en månad så jag tänkte skriva mer i detalj då.
10. Black Box (ABC)
Amy Holden Jones blev känd för Mystic Pizza men har knappt jobbat alls de senaste 15 åren. I gengäld känns det som om hon gått och burit på detta ganska länge – en sorts neuropsykiatri-House med många snygga berättargrepp, ett fantastiskt jazz-soundtrack, smart balans mellan längre båge och procedural samt en för att vara USA-tv ovanligt nyanserad diskussion om psykisk sjukdom kontra normalitet och medicinering. Torsdagens premiär blev rätt sågad, och jag tycker det är synd att birollerna verkar så generiska, men kritiken känns ovanligt orättvis. Jag kände mig riktigt uppfriskad, och sugen på fortsättningen.
Veckans besvikelse: Jag hyllade starten av Fargo förra veckan, men andra avsnittet höll inte alls samma klass.