När jag var på mitt trettonde år, 1977, upptäckte jag plötsligt en lavin av popmusik. Punk, disco, reggae – allt vällde över mig samtidigt. Television back-to-back med Steely Dan, Fleetwood Mac samtidigt som Costello, Pablo Moses och Chic jämte Pere Ubu och Buzzcocks.
Och så Jethro Tull.
Jag hade inte tyckt om dem tidigare men med LP:n Songs From the Wood, och lika fina Heavy Horses året därpå, gick de in i en renare folkrockigare fas och Ian Anderson skrev ett dussin lantlivshymner – lika magiska i dag – som fick mitt nyfödda tonårshjärta att vildgaloppera som en räv genom godsägda brittskogar.
I texten listar Ian Anderson ikonisk popkultur från Elvis och Marilyn till “Apple Mac och iPhone App” – genant som bara pretentiös out-of-touch-namedropping kan vara.
Sedan började Tull dra mot proggrocken igen och jag slutade egentligen bry mig, men jag kollar faktiskt fortfarande upp varenda ny skiva bara-för-att. Så också nu, när Ian Andersons nya just kommit. Som vanligt lyssnar jag några gånger för många i jakten på en Songs from the Wood-känsla som inte funnits där på över tre decennier… Men jag gillar nog ändå skivan, lite, kanske, jo, det går om man bara kryssar och kisar hårt mellan blindskären.
Och så fångas plötsligt uppmärksamheten av texten i Enter the Uninivited, där Ian Anderson listar ikonisk popkultur från Elvis och Marilyn till “Apple Mac and iPhone app" och nåt med Facebook… det är ett antal jättekonstiga sådana textrader, genanta som bara pretentiös out-of-touch-namedropping kan vara, men så mot slutet av låten det konstigaste av allt som får mig att hicka till av ett jönsigt litet jubel:
“Star Trek, Baywatch, Friends, Sopranos, West Wing, Mad Men, Walking Dead
Officer Rick will turn the trick and banish zombies from our heads”
Från 20-årig proggflöjtist till 67-årig The Walking Dead-fan. Låter som en ganska trivial livsresa. Fast mest handlar det väl om att hans dotter har gift sig med Walking Dead-stjärnan Andrew Lincoln, som enligt en intervju med Entertainment Tonight häromveckan ringer upp efter varje avsnitt för att få svärfarsans godkännande.
Sångtexten i fråga går ut på att där västvärlden i erövringssyfte förr sände ut arméer sänder vi numera ut livsstilsmantran och popkultur. I intervjun förtydligar han att han inte kritiserar utan snarare beundrar ett kolonialiserande vapen som inte dödar utan i stället får folk att titta på tv-serier… Och så säger han att den nya skivan, Homo Erraticus, bygger en 52-minuters-tes om 8 040 år av kulturell utveckling som börjar strax efter istiden och slutar 30 år in i framtiden.
Han spänner bågen som Brynden Tully, minst sagt.
Nu när Sigur Ros fick sitt gig i senaste Game of Thrones avbrutet kanske Ian Anderson kan ta över?