Av alla animerade mästerverk Pixar gett oss under åren är nog WALL-E (2008), historien om en liten städrobot som blivit kvar på jorden när resurserna sinat och människorna lämnat planeten, den mest sofistikerade. Inte bara berättarmässigt och visuellt – den långa, stumma inledningen, de oändliga skräphögarna, den romantiska »rymddansen« – utan också tematiskt. Den tacklar konsumtionssamhället, klimatfrågan, människans girighet och självförvållade katastrof, och den gör det med en elegans som är svår att få till när man diskuterar dessa frågor (med de parodiskt överviktiga människorna som befolkar rymdstationen som enda onödigt krassa ingrediens).
Filmen tacklar konsumtionssamhället, klimatfrågan, människans girighet och självförvållade katastrof, och den gör det med en elegans.
Men framför allt är WALL-E en fin kärleksberättelse, en robotromans i yttre rymden mellan den ensamma WALL-E och den coola EVE som en dag dyker upp och förändrar allt. När inte människorna längre känner något lämnas utrymme åt robotorna att utveckla känslor. Det är en romantisk tanke.
WALL-E visas idag på TV11 kl 17:05. OBS! Ratta in kanalen redan kl 17 och se bonuskortfilmen BURN-E, om en annan udda robotexistens från samma värld som WALL-E.