1. Arvingarna (DR/SVT)
Gediget filmmanusutbildade Maya Isøe har tidigare mest utmärkt sig för ett par julkalendrar i dansk tv men slår här till med ett mästerverk i den högsta skandinaviska vuxendramagenren – det vill säga med snärjiga släktrelationer grundad i åldrad konstnärlig progressivitet, från Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap till Per Flys Föreställningar.
Pernilla August hade en huvudroll i den senare och är regissör här, med en sällsynt levande ton som inte tillåter det kaotiska att bli kokett eller smärtan att bli sublim.
Den internationellt ryktbara konstnärsmiljön på ett stort gods ställs mot ett arbetarhem där det mesta kretsar kring handbollen (och August fixar även sportmiljön fint, även om den möjligen är lite, lagom, romantiserad), och en tung väv av föräldra- och barn-relationer spänns upp däremellan.
2. Fargo (FX)
Förre Bones-skribblern och romanförfattaren Noah Hawley hoppar långt mellan adaptationsjobben – från att ha gjort en misslyckad och snabbt nedlagd USA-version av Peter Magnussons Blomstertid till en 10 avsnitt lång tv-serieversion av bröderna Coens Fargo… som visar sig vara sensationellt bra. »Yah«-tonen, miljön och känslan, och även beståndsdelar i storyn, är skönt elaborerade från filmen, men efter en scen i inledningen, med en ensam polisbil längs en mil av ödslig vinterlandsväg, tar serien helt andra vägar genom det 68 minuter långa premiäravsnittet.
Magnus Blomdahl kommer att recensera mer utförligt här på TVdags inför den svenska dubbelavsnittspremiären på HBO Nordic på onsdag.
3. Mad Men (AMC)
Som vanligt hann jag inte riktigt med känslomässigt under en Mad Men-premiär, först efteråt kom tankarna ifatt och händelser, situationer och dialog visade sig ha fastnat hårdare än jag först förstått och fått mig att fundera över relationer och tillstånd. Allra främst gäller det nog tonen och rörelsen i avsnittet, hur – trots en magisk cabrioletscen när en överjordiskt cool Megan plockar upp Don, nyanländ till L.A. – estetiken tappat kontrollen, hur ett yvigare, råare 1970-tal står för dörren.
4. The Good Wife (CBS)
Wow, vem kunde ana att det plötsligt skulle gå så här fort med seriens två största och mest frustrerande olösta frågor – de separerade firmorna och det ohållbara äktenskapet. Nu är ju inget klart än, men det är svårt att inte redan börja längta efter ett helt kvinnostyrt Lockhart Gardn…förlåt, Lockhart Florrick.
5. The Americans (AMC)
Många bra storyspår här nu: hur materialismen smyger sig på (far-och-son-bondingen kring bilköpet, och tv-spelen som även tagit Rezidentura i besittning); Lee Tergesens gästroll; storyn om Clark och Martha; den utdragna punktvisa skildringen av hur ryssarna snärjer Beeman; och så sonens oerhörda skuldtyngdhet i slutscenen, efter att ha blivit påkommen med att smita in hos grannen och spela tv-spel efter att ha listat ut var de gömmer nyckeln… Här är The Americans fortfarande ohyggligt bra, i att låta scener spela ut. Som sonens ändlösa monolog inför sina extremt falskspelande, spionerande, mördande föräldrar på sängkanten:
»I'm a good person, I swear! You know that! You know that! I'm good. I, I am! I'm a… I'm a good person! I swear I'm good! I'm a good person. I... I, I swear I'm good. I'm not gonna do it again. I swear. I'm good, I'm good.«
6. Veep (HBO)
Kan en presidentvalskampanj verkligen komma att födas ur detta sorgliga kaos?
7. From Dusk Till Dawn (Netflix)
Yes! Nu är vi inne på Titty Twister! Vilken bisarr hardcore-americana-trio, och vilken perfekt komponerad mix av action.
8. Silicon Valley (HBO)
Håller med Tobias här på TVdags och Hanna Fahl i DN om att det här borde ha kunnat vara så mycket bättre och framför allt så mycket mindre grabbigt. Amazon-serien Start-Ups hade ingen Mike Judge bakom rodret men åtminstone en tjej i programmerargänget. Men… Judge är ändå Judge och skriver en underhållande story.
9. Later Live with Jools Holland (BBC)
Suverän start på nya säsongen där jag på förhand mest hade sett fram emot Neneh Cherry men blev helt knäckt av Clean Bandit i stället – vilken magiskt bra fusion av brittisk souljazz, indie-quirks och virtuos-stråkar.
10. Californication (FX)
Dottern borta nu, Hank tillbakaskyndad från rockbussen fast som vanligt utan mål och mening, mer än förvissad om att han ska börja skriva för tv (kan bli kul) och vinna tillbaka Karen. Det jag tar med mig från en sedvanligt solkig premiär är Runkles och Marcys bisarra återförening. Tv-historiens sannolikt vidöppnaste känslohav någonsin.