Har du någonsin tänkt när du sitter framför tv:n med dina vänner och familj att någon borde spela in era konversationer för att de är så underhållande? Well, det har i alla fall jag tänkt. Och det är den enkla och absolut geniala idén bakom den brittiska realityserien Gogglebox som nu är inne på sin tredje säsong sedan debuten förra våren. Den filmar helt enkelt ett dussin olika hushåll runt om i Storbritannien i deras vardagsrum när de kollar på den senaste veckans tv. Är det verkligen kul? Ja! Det är utan att överdriva det roligaste programmet jag har sett på länge.
Vi har bästa vännerna Sandy och Sandra som har ett »No regret in Jesus«-klistermärke på tv-apparaten och som beställer pizza samtidigt som ett barn krystas fram på tv-skärmen.
Vare sig det handlar om att engagera sig i nyheternas story om att drottningen har tarmproblem, förfäras av vårtor på en mans pung i Embarrasing Bodies eller skratta åt någon misslyckad deltagare i The X Factor UK så lyckas dessa tv-tittare vara så fruktansvärt underhållande i sina reaktioner och kommentarer. För de är ofiltrerat engagerade i vad som händer. De är elaka, puckade, roliga och observanta. Precis som vi alla är när vi sitter i våra hem framför teven. Se bara på klippet där de kollar på en dokumentär om Stephen Hawking. Det är så roligt, tycker jag.
Serien fungerar tack vare sin perfekta casting och att den har lyckats hitta helt rätt realistiska ton. Jag har så många favoriter att jag bara kan nämna några. Till exempel har vi det rika överklassparet Steph och Dom som bor i ett 17-rumshus och alltid har en drink i handen. Vi har det pensionerade lärarparet Leon och June som har varit gifta i 52 år och som älskar I'm a Celebrity... Get Me Out of Here! och hatar David Cameron. Vi har bästa vännerna Sandy och Sandra som har ett »No regret in Jesus«-klistermärke på tv-apparaten och som beställer pizza samtidigt som ett barn krystas fram på tv-skärmen. Plus ett dussin till roliga hushåll.
I och med seriens ökade popularitet har frågetecken höjts om att producenterna säger åt deltagarna vad de ska säga. Förutom några mindre delar tror jag inte alls att det är så. De kan inte fejka så genuina reaktioner. Det kan de däremot i den nya amerikanska versionen kallad People's Couch. Den är helt outhärdlig då den, till skillnad från Gogglebox, känns så fejk. Det ser ut som att perfekt sminkade skådespelare sitter i vardagsrumskulisser i snyggt ljus och läser upp sina repliker. Som alltid är britterna betydligt bättre på de viktiga detaljerna medan amerikanerna brer på alldeles för mycket.
Den fina bonusen med Gogglebox är att en som tittare långsamt får lära känna deltagarna bara genom att se dem kolla på tv vecka efter vecka. Ibland berättar speakerrösten lite fakta om dem men det mesta avslöjas i deras interaktion med varandra. Som när jag plötsligt får veta att en av mammorna har haft bröstcancer genom att hennes son frågar om hon har tatuerade bröstvårtor som canceröverlevaren de ser få det i My Tattoo Addiction. Det är små detaljer som plötsligt breddar bilden av människor jag redan tycker om. Det är det magiska med reality-tv.
De som påstår att tv-tittande inte är att umgås borde byta umgänge, för det Gogglebox så fint visar är familjer och vänner som engageras kring något gemensamt.
Jag fattar det lustiga i att jag som tv-nörd hyllar ett tv-program som handlar om människor som kollar på tv, men Gogglebox påminner mig om varför jag älskar tv så mycket. Och att tv är den ultimata samlingsplatsen. I tider där tv-program konsumeras mer efter egen tablå än tv-kanalernas och genom dator och surfplattor snarare än teven, känns det fint att påminnas om att familjer och vänner fortfarande samlas framför den i vardagsrummet. Det finns något nostalgiskt över det som värmer hjärtat. De som påstår att tv-tittande inte är att umgås borde byta umgänge, för det Gogglebox så fint visar är familjer och vänner som engageras kring något gemensamt.
Gogglebox är nu inne på sin tredje säsong och har långsamt växt till en riktig hit. Tack vare en miljonpublik har den flyttats till primetime på fredagskvällar. Eftersom varje avsnitt handlar om de senaste sju dagarnas tv-program innebär det att alla hushåll filmas tre kvällar varje vecka. När jag nyligen såg alla säsonger i ett svep var det just den aktualitetsaspekten jag missade. Men inte ens det gjorde något då det var lika underhållande att se klippen samtidigt som deltagarna och reagera med dem. Då jag följer mycket brittisk tv fick jag til och med återuppleva vissa program. Som när de såg på ett av förra årets största tv-ögonblick när eleven Musharaf överkom sitt stammande i Educating Yorkshire. Även om jag hade sett det tidigare blev jag återigen berörd av att se det med Gogglebox-familjerna.
Jag älskar Gogglebox så mycket att jag gärna skulle säga att jag vill se en svensk version av det, men jag tror tyvärr inte det skulle funka. Jag tror helt enkelt inga andra än britterna kan skapa den här sortens perfekt castade reality-tv.
Gogglebox sänds på Channel 4 i Storbritannien men avsnitten går även att finna på YouTube.