Jag har legat i koma. Eller varit expatrierad.
Det finns ingen annan förklaring till att alla utom jag älskar Musikhjälpen. Strösslandet med »underbara #mh13!« och »nu är de äntligen inne i buren-pepp« är totalt främmande för mig. Jag har bra vänner vars omdöme jag högaktar som kapitulerar totalt när showen drar i gång. De peppar fan i veckor.
Hur många av alla finniga, IFK-halsduksklädda 16-åringar i Everestjacka som trycker sina fettkladdiga tonårsnäsor mot studiofönstren kan peka ut årets syfte bredvid tidigare års?
Problemen är många. Jag förstår inte vad Musikhjälpen gör. Jag förstår inte varför de gör det. Jag förstår inte folkets kärlek.
Musikhjälpen är dåliga på att kommunicera. Det förklarar det första problemet, att jag inte fattar vad det är. För jag har ändå hyfsat bra koll och låter tv:n med Musikhjälpen stå på medan jag gör annat. Svaret som jag nu har googlat upp är att det är en insamling som varje år har ett specifikt ändamål.
Hade inte en aning. Trodde att pengarna kanske gick till olika saker och att programledarna lyfte fram olika behjärtansvärda ändåmål då och då. Men i år är det alltså: »Alla tjejer har rätt att överleva sin graviditet.«
Förra året var det »Barnen i slummen har rätt till rent vatten« och av de 23,3 fantastiska miljonerna kronor som samlades in sitter en tredjedel (7,5 miljoner kronor) än i dag kvar på hjälpkontot.
Varför ska de vara inlåsta? Mycket luddigt. Efter googling vet jag nu att detta är en holländsk franchise som började som ett sista desperat jippo när lyssnarna övergav en tidigare populär radiokanal. Fortfarande sätter holländarna agendan för de länder som är intresserade (Belgien, Kenya och Schweiz) av formatet. Holländarna samlade in pengar till den mänskliga katastrofen i Darfur. Icke-ätandet av »fast föda« (men en blender-blitzad steak minute går bra?) var en symbolisk, solidarisk gest. Koppling till årets tema, graviditet? Zip och nada. »Så här har man när man har det dåligt«, bara. Alltså ett jippo som ingen fattar.
Varför är de inlåsta? Jag hittar ingen information, inte ens luddig. Det är ett jippo som ingen fattar. Men många uppenbarligen gillar.
Vad har Musikhjälpen med musik att göra, då? Namnet har stört mig någonstans i bakhuvudet. Nu förstår jag varför. För några år sedan kopplade jag Jason Diakités medverkan till att musiker ställde upp gratis för att öka takten på insamlingen. Nu börjar jag i stället misstänka att det är folkets låtönskningar som åsyftas. Men jag vet inte, stämmer det? Att man på något sätt hjälper genom att önska låtar? Det verkar luddigt. Det som satte mig på det spåret är att 2009 års devis var »din musik stoppar malaria«. Men jag är inte säker.
Varför har jag aldrig fattat var pengarna går? Här skyller jag på ledningen. De har varit så uppsnärjda i det blå över folks gillande, att programledarna och kändisarna är så populära och att det förstås är billig radio, tv och goodwill att de inte har brytt sig så mycket om att kommunicera kärnan i budskapet: »I år hjälper vi just dessa [snudd på godtyckligt] utvalda medmänniskor.«
Eller är det bara jag? Jag vill se en enkät. Hur många av alla de finniga, IFK-halsduksklädda 16-åringar i Everest-jacka som trycker sina fettkladdiga tonårsnäsor mot studiofönstren kan peka ut årets syfte bredvid tidigare års?
Om inte de mediekåta kändisarna eller de för all del jätteduktiga programledarna tillfälligtvis står i rampljuset är det donatorerna. Bennys Jävla Rör i Nissadalen skänker en månadslön för varje anställd (två). Vem är jag att tvivla på människors goda vilja, faktiskt? Det är inte syftet. Det jag menar är att produktionen lider av en omogen jippobetonad slagsida som visst engagerar folk, men inte i första hand ökar empatin och viljan att hjälpa.
Faktum är att Musikhjälpen ändå gör december lite festligare. Synd bara med den där konstiga insamlingen. Och namnet. Och inlåsningen.