Jag är nog inte ensam om att ha en samling länkar som jag av olika anledningar ständigt återkommer till. En artikel, en sajt, en bild, en video. Länkarna är ett slags trygghetsreserv att falla tillbaka på om jag behöver få ett skratt, bli distraherad från tråkigheter, påminnas om något trevligt eller bara få en paus från en kaotisk arbetsdag. De fyller samma funktion som en favoritbok, en bra låt eller ett gammalt brev från en vän – en kort stunds flykt från vardagen.
Konfrontationen mellan DJ och Joey hamras in, gång på gång, samtidigt som originalrösterna spelas upp och blandas med amatörernas repliker.
Just i dag är det sex år sedan som ett av mina största favoritklipp någonsin laddades upp på YouTube. Det heter You're Not My Father, är uppladdat av New York-baserade konstnären och musikern Paul Slocum, är fyra minuter och fem sekunder långt, och består av ett laddat ögonblick ur den amerikanska sitcomen Huset fullt, då en av de unga tjejerna i huset, DJ, upproriskt utbrister »You can't tell me what to do, you're not my father!« till Joey, en av hennes låtsaspappor. Efter detta stormar hon iväg och Joey står kvar, sjunker ner vid en stol, suckar och ser frustrerad ut. Händelseförloppet är tio sekunder långt – ett superkomprimerat vardagsdrama.
Därefter, i Slocums film, upprepas klippet, om och om igen, men nu gestaltas dramat av en rad amatörer (»people from around the world«, enligt den knappa YouTube-beskrivningen) som återskapar scenen i sina hemmiljöer, med enkla kameror och varierande skådespelarinsatser. Konfrontationen mellan DJ och Joey hamras in, gång på gång, samtidigt som originalrösterna spelas upp och blandas med amatörernas repliker. En musikloop pulserar genom hela klippet och blir successivt mer och mer expansiv och hypnotisk. Och sedan tar det slut.
Jag vet inte så mycket mer om You're Not My Father än det här. Jag minns inte alls hur jag hittade klippet. Jag har aldrig försökt få reda på ursprunget till det. Och jag är inte så säker på att jag vill veta mer. Jag kan spekulera i varför jag är så fascinerad av det, varför jag alltid sugs in i det, varför jag trollbinds av repetitionen och som besatt granskar de olika versionernas detaljer. Varför jag så sent som i onsdags flydde från en sällsynt rörig arbetsdag till klippet när jag behövde nollställa allt i skallen och lugna ner mig. Men jag behöver egentligen inga svar.