1. Med ögon känsliga för grönt – En film om Barbro Hörberg (SVT)
Jag hyllade Benjamin Wolffs dokumentär om Barbro Hörberg i en lång text här i fredags och behöver inte orda mer om varför den var veckans bästa tv. Självklart har vi även lagt upp den här i TVdags Play!
2. Veep (HBO)
Efterlängtad återkomst och en påminnelse om varför jag alltid vill ha Armando Iannucci going on i tablån, samt en toppserie för Julia Louis-Dreyfus så hon slipper slösa bort sin tid och sina underbara sitcom-skills på sånt som The New Adventures of Old Christine.
Och vad kommer egentligen att hända den här säsongen, ska verkligen the veep bli nya Potus?
3. From Dusk Till Dawn (Netflix)
Spänningen och vampyrelementet kom tillbaka monumentalt i veckans avsnitt – en enda lång, nervig gränsstationsepisod där det först verkade som om tidshoppen hade pausats, men i stället gjordes de inom en mycket tajtare tidsram. Smart skrivet, och en kraftigt energidrivande omstart inför slutakten. Nu är vi framme vid Titty Twister!
4. Puberty Blues (Ten)
Vilka tv-drama-ungdomsskildringar är de bästa ni sett? Om man riktigt sållar hamnar väl spannet nånstans mellan Freaks and Geeks och My So Called Life. Och med det sagt återstår bara att konstatera att ingenting har tidigare varit riktigt nära australiska Puberty Blues, som nu under säsong 2 gjort det totalt oväntade och blivit ännu starkare, ännu mer psykologisk-poetiskt, i ett läge när man kunde misstänka att den kanske skulle bli lite mer linjär. Djupt imponerande, starkt berörande.
5. The Trip to Italy (BBC)
Coogans och Brydons förhöjda (ja, eller förenklade… eller kanske närmast fördystrade) versioner av sig själva fortsätter att vara fantastiskt underhållande och mysigt smådeppiga. I avsnitt 2, i fredags, fick vi lite mer kött på benen om de fördystrade versionerna av deras respektive familjesituationer, samt magiska italienska kustscenerier, men det roliga är ju att våra ciceroner är fatalt oförmögna att njuta. De har bara ögon för varandra… via sina oförbätterligt destruktiva självhävdelsebehov.
6. Jättebästisar (TV4)
Blir bara allt bättre, allt rikare – det är stor och emotionell humor men samtidigt med oväntade känsloberörande värden. Som den helt underbara dubbelexponeringen senast i den långa, dialogfria sekvensen där vi såg Johan Rheborg-rollgestaltens Unicef-skolbygge fortskrida under en lång, gassig eftermiddag: massor av ironiska situationer men samtidigt rörande och vackert på riktigt.
7. Silicon Valley (HBO)
Magnus Blomdahl skrev bra om nya Mike Judge-HBO-serien här, tidigare i veckan. Jag tyckte första avsnittet var härligt underhållande men möjligen med en för otydlig gräns mellan empati och hån som, möjligen, gav en lätt omodern, ofräsch känsla. Möjligen…
8. The Americans (FX)
Jag fortsätter att känna mig lite kluven eftersom säsong 2 inte alls är lika noggrann, lika homogen, som säsong 1. Ändå är spänningen solid och relationspsykologin seriös, och veckans avsnitt var kanske säsongens allra bästa. Men allra bäst just nu är att vi befinner oss vid Internets födelse. Älskade hela scensekvensen när Phillip skulle placera en »bug« stor som en skrivare i Arpanet-skåpet. Och vilken helskön städar-förklädnad!
9. Secrets & Lies (Ten)
Äntligen kom den stora seriefinalen, och lösningen var riktigt överraskande – om än inte riktigt formfulländad i utförandet. Hade velat ha lite mer med Cornielle. Men på det stora hela en starkt berörande avslutning.
10. Bates Motel (A&E)
Njuter av atmosfären, känslan i staden; nu utökad till knarkkungen i marinan som redan hunnit bli pissed off på Norma. Gud vad Vera Farmiga spelar henne bra – öppen som en bok men tvärsluten på en och samma gång. Relationen mellan Norman och Norma är också i förändring, Norman blir nu stadigt sämre i psyket. Men, som jag skrev förra veckan, jag har ändå börjat fantisera om hur fräckt det vore om serieskaparna »räddar« Norman undan sitt filmhistoriska öde. Alla vet vi ju liksom »hur det går sen«, men serien utspelar sig i nutid, och ingenting som händer i den har ett skvatt med Psycho att göra. Så varför skulle den inte också kan gira långt bort även från att sluta som, eller i, Hitchcocks story?