Förklaringen till varför jag har så himla svårt för Wes Andersons filmer går att sammanfatta i ett ord: twee. Eller för att använda flera ord: hans filmer präglas av en gullighet jag inte står ut med, ett onanistiskt modellbyggande helt konstruerat runt ett tvångssyndrom i rutig kavaj. Kort sagt: att titta på Wes Andersons filmer är som att befinna sig i en av modebloggaren Elsa Billgrens feberdrömmar, och där vill jag inte vara.
Wes Andersons filmer präglas av en outhärdlig gullighet, men i stället för dockskåpsfetischism är Life Aquatic en hyllning till filmen och en fabel för ett större sökande.
Kanske är det därför jag tycker så mycket om Life Aquatic? För att den, i stället för en dockskåpsfetischistisk stilövning, är en hyllning till filmen och då framför allt vattenfilmaren Jacques Cousteau? Jag vill säga ja men i praktiken handlar det nog snarare om att Life Aquatic har en alldeles fantastisk historia. En vacker berättelse om hämnd och tillhörighet där Andersons visuella utspel oftast får stå åt sidan för karaktärernas inre välvningar.
Det är som om Life Aquatic blir en fabel för ett större sökande. En jakt på mening som genomsyrar både filmkonsten men livet i stort. Alltihop uppklätt i babyblå träningsoverall och filmat som en Moby Dick inspelad i en femårings badkar. Det känns lite trist att det är så men jag är mer hemma där än i Elsa Billgrens feberdrömmar.