Ibland känns det som om hela ens liv går ut på att hitta unika dokumentärfilmer, ibland känns det som om ordet »unikt« gått förlorat i allt letande. Man ser så mycket som inte riktigt klarar av att leverera enligt alla löften, rykten och recensioner. Jag kanske har för högt ställda krav, men å andra sidan garanterar min kravmärkta stämpel kvalitet.
Hallucinogent, bisarrt och kväljande. Men också vid några enstaka tillfällen även roligt. Får man säga så?
Mitt krav på en bra dokumentär är att den ska använda mig som en gammal sliten boxboll i, den tid det tar och sedan lämna mig med blodsmak i munnen, myriader spruckna blåmärken i ett dike utan mat, vatten eller pengar. Där ska jag ligga och begrunda vad jag just sett. Jag håller i detta nu fortfarande på att läka efter att ha sett Joshua Oppenheimers The Act of Killing. Läker och begrundar.
Det finns många dokumentärfilmer som är okej, bara ett fåtal som imponerar stort. Och kanske bara ett par som förändrar människors liv på riktigt. The Act of Killing tillhör den senare kategorin.
Denna högst märkliga och märkvärdiga dokumentär (som försvinner från SVT Play efter i morgon – passa på att se den nu!) bottnar i 1960-talets Indonesien, då över en miljon människor mördades av regimen, och fokuserar på mördarna som genom filmiska iscensättningar (i sann västerländsk anda) av övergreppen återupplever vad de gjort. Vi tar det en gång till. Mördare som på egen hand tagit livet av tusentals människor, enligt dem själva i lagens och rikets namn, rekonstruerar sina fruktansvärda brott genom valfritt genrefilter. Westernfilm, gangsterfilm, Bollywood. Det är helt upp till förövaren hur de vill skildra sina brott, som de flesta av dem mer ser som bragder. Det hela blir till en slags febrig metafilm, en antihyllning till filmen, med filmen själv som inspirerande konspiratör.
Resultaten växlar. Det är som att se in i dessa människors egna privata skräckhelveten. Hallucinogent, bisarrt och kväljande. Men också vid några enstaka tillfällen även roligt. Får man säga så? Jo, om man sätter skrattet i halsen tycker jag nästan det. Vid ett tillfälle sitter nämligen en av förövarna, Anwar Congo, och går igenom dagens tagningar med en av sina mördarvänner. Stoltheten går knappast att ta miste på, då de beskriver den framtida filmen som en stor upplevelse för hela familjen. Varpå Oppenheimer vasst replikerar: »Även barnen till kommunisterna ni mördat?« Att svaret på frågan blir: »ja«, säger en del om människorna som presenteras här. Även om många av dem brottas med dåligt samvete så verkar de flesta resonera som så att: eftersom de inte blivit straffade för sina brott, har de inte begått något.
Iscensättningarna i sig kan parallelliseras på ungefär samma sätt som barn, inom psykologin, kan förklara ett specifikt skeende (övergrepp) med hjälp utav anatomiska dockor. Här är det istället förövarna som klär ut sig och använder sig av rekvisita. I en scen, klart gangsterestetiskt inspirerad, rekonstruerar Anwar Congo till exempel ett barnamord, iklädd rock och hatt, på en docka av tyg. Sedan växlar han till att spela barnets torterade pappa och blir så illa berörd av vad han känner att han tvingas avsluta. Dessa rollspel är så konfysa, men samtidigt självklara att man som tittare häpnar. Hur har Joshua Oppenheimer egentligen gått till väga? Kanske är det bara så, som man hela tiden kan ana: att dessa män söker botgöring, även om de själva inte erkänner det.
Jag har egentligen aldrig sett något liknande, aldrig kommit så nära lidandets mekanismer eller ett så här stort blottläggande av den mänskliga själen. Vissa scener är svindlande, både vackra och vidriga. Andra är bara ytterst märkliga och vittnar om en skevhet i dessa mäns hjärnor, bortom alla vettiga människors förstånd. Som den drömsekvens mot slutet där offren tackar sina mördare för att de tagit deras liv. Eller den förlösande bekännelsen mot slutet där Anwar Congo, genom att se sig själv bli torterad på film, kommer till insikt om vad det handlar om, eller vissa fragment av den stora helheten. Och gråter framför kameran.
The Act of Killing vann nordiska dokumentärfilmspriset Best Nordic Documentary och som exekutiva producenter står Errol Morris och Werner Herzog listade.
The Act of Killing finns på SVT Play till och med i morgon.