När artisten Tori Amos för första gången såg filmen Thelma & Louise började hon att gråta okontrollerat i biosalongen. Tårarna föll när hon såg Thelma pressas ner mot bilhuven, och hur mannen i jeansskjorta försökte att våldta henne. Tori Amos blev påmind om när hon själv hade varit med om något liknande. Men skillnaden var att i hennes fall så hade våldtäkten fullbordats. Med kniven mot halsen blev hon som 21-åring våldtagen mot huven av en bil. Hon var så rädd att hon efteråt hade kissat ner sig själv.
Efter att ha sett filmen skrev hon senare en av sina mest kända låtar, Me and a Gun, på vägen till en konsert. Den kvällen sjöng hon låten a capella:
»It was me and a gun and a man on my back
And I sang ›holy holy‹ as he buttoned down his pants«
Jag själv fick en liknande triggande upplevelse när jag för några år sedan såg kortfilmen Love, som sänds på SVT i kväll. I filmen utsätts huvudkaraktären Love, spelad av Adam Lundgren (Torka aldrig tårar utan handskar, Känn ingen sorg), för en våldtäkt efter en krogkväll. Även om händelseförloppet skilde sig från när jag själv blev våldtagen i mina sena tonår så var det första gången jag såg något som var i närheten av mina egna erfarenheter. För jag hade knappt sett en man bli våldtagen på tv eller film förut. Jag hade heller aldrig läst om det i tidningarna eller hört någon berätta om det.
För mig existerade inte våldtagna män. Därmed existerade inte heller mina egna erfarenheter.
Våldtäkt av män kopplas nästan alltid samman med fängelse när det väl skildras på tv och film. I polis- och kriminalserier hotar polisen ständigt misstänkta med fängelse och de »stora kåta män« som finns där. De gör en poäng av att berätta för brottslingen att han kommer att tillbringa de närmaste åren av sitt liv som någon våldtäktsmans bitch i fängelset. Budskapet denna sterotypa framställning sänder ut är att män bara blir bara våldtagna i fängelse och att det är en accepterad konsekvens för män som bryter mot lagen.
Just våldtäkt som ett sorts straff är oerhört vanligt när offret är en man då det är ett sätt att göra honom underlägsen och »omanlig«. I till exempel The Shield utsatte en gängmedlem poliskaptenen David Aceveda för ett sexuellt övergrepp för att ha en hållhake på honom. I tv-serien Oz skedde våldtäkter regelbundet i fängelsemiljön som ett sorts maktmedel. Även i filmer som American History X och The Shawshank Redemption skedde våldtäkterna i fängelset som ett sorts straff eller hämnd. Och i Spartacus: War of the Damned våldtog Tiberius Caesar som en varning till sina fiender.
Scenen där Ned Beattys karaktär blir brutalt våldtagen av flera män och uppmanas att »squeal like a pig« har genom åren ständigt förlöjligats snarare än tagits på allvar.
När dessa manliga våldtäktsoffer vågar berätta om sina erfarenheter görs det i tv och film ofta en poäng av att avfärda, ifrågasätta och ignorera deras erfarenheter. Det har hänt fler än en gång bara i Law & Order SVU. Problemet är att den attityden även återfinns hos publiken. Det bästa exemplet på det är filmen Den sista färden från 1972, som har filmhistoriens troligtvis mest kända våldtäktsscen med ett manligt offer.
Scenen där Ned Beattys karaktär blir brutalt våldtagen och uppmanas att »squeal like a pig« har genom åren i regel förlöjligats snarare än tagits på allvar. »Squeal like a pig«-biten har använts för komisk effekt i radioshower, tv-program och många andra sammanhang. Ned Beatty själv har berättat hur män på gatan även 20 år efter filmen kom ut har bett honom skrika som en gris. Han drog slutsatsen att dessa män kände att de behövde förlöjliga honom som våldtäktsoffer som ett sätt att distansera sig från sin egen sårbarhet för att utsättas för sexuellt våld.
Det ligger något i det resonemanget. Det finns tydliga kopplingar mellan hur manliga våldtäktsoffer skildras på tv och film och de rådande föreställningar om manlighet som finns i vårt samhälle. Män är inte tänkta att vara offer, speciellt inte när det gäller något sexuellt, eftersom en »riktig man« alltid är i kontroll, kan skydda sig och dessutom alltid är intresserad av att ha sex. Det sistnämnda gör att när en kvinna i en tv-serie eller film visas utföra vad som uppfattas som ett sexuellt övergrepp på en man så skämtas det ofta bort och han anses vara en »lucky guy« snarare än ett offer.
Så vad spelar det i slutändan för roll att manliga våldtäktsoffer osynliggörs och skildras så stereotypt på tv och film? Jo, för att det får verkliga konsekvenser då det är en del av ett större samhälleligt mönster av osynliggörande och manlighetsnormer som gör att män utsatta för våldtäkt stigmatiseras och misstros. Många manliga våldtäktsoffer undviker att söka hjälp och att tala om sina erfarenheter eftersom de är rädda för att bli utskrattade eller ses som patetiska, svaga och »omanliga«. Jag vet, för jag kände likadant en gång i tiden.
Love är ensam i sitt slag både i Sverige och internationellt om att skildra en våldtäkt av en man på ett så ingående och drabbande sätt.
Det är därför Love är så viktig. För det första är den en alldeles utmärkt film, känsligt regisserad av David Färdmar och fantastiskt spelad av Adam Lundgren, Jonas Rimeika och en då oupptäckt Alicia Vikander. Men den är också ensam i sitt slag både i Sverige och internationellt om att skildra en våldtäkt av en man på ett så ingående och drabbande sätt. Och uppenbart har den berört många. En olaglig kopia av den hann få över fem miljoner visningar på YouTube innan David Färdmar bad dem plocka bort den efter att Adam Lundgren och Jonas Rimeika hade fått homofoba dödshot i kommentarsfältet.
Love må vara unik, men de senaste åren har även serier som CSI, River City och The Bill skildrat våldtäkt av män på ett mer seriöst sätt. Sedan årsskiftet har dessutom den brittiska såpan Hollyoaks haft en gripande och omskriven storyline där läraren John Paul försöker hantera såren efter att ha våldtagits av en elev. Det behövs fler sådana, och mer skilda, skildringar av manliga våldtäktsoffers berättelser. De berättelserna, vare sig de kommer från fiktiva karaktärer på tv eller verkliga personer i samhällsdebatten, gör skillnad.
Det är därför jag, precis som Tori Amos gjorde med sin berättelse i Me and a Gun, har delat med mig av mina erfarenheter i offentligheten. Jag har suttit i tv-soffor, varit med i radioprogram och deltagit i den Stora Journalistprisbelönade rörelsen #prataomdet. Allt för att jag vill göra min lilla del så att manliga våldtäktsoffer ska veta att de inte är ensamma. För jag vet hur lätt det är att tro det när en aldrig ser, hör eller läser om någon annan man med liknande erfarenheter. Det är så lätt att tro att en är ensammast i världen. Men det är vi inte.