Ett av mina stora problem är jag lätt blir okriskt lyrisk över något jag ser, någon jag träffar eller något jag gör. Det kan arta sig som så att jag blir helt såld på någon snubbe jag träffar på en fest, för att han älskar Snyders remake av Dawn of the Dead mer än originalet. Eller att jag gränslöst hyllar en film som Kick Ass 2 efter att ha sett tre sekunder av teasern för trailern. Det är en härlig känsla, dock något svajig och objektivt sett svår att lita på.
Med detta sagt tänkte jag påbörja min hyllning av Mike Judges Silicon Valley, Årets Bästa Serie... och det efter att ha sett enbart tre avsnitt!
Serien dissekerar företagsreligion och hiearkier med en häpnadsväckande skärpa, samtidigt som den sätter fingret på det kanske mest ironiska inom denna kultur – dess falska altruism.
Premissen är enkel, det utspelar sig i teknikreligiösa Silicon Valley och kretsar kring Richard och hans introverta hackerkompisar (tänk Office Space eller The Big Bang Theory). När Richard lyckas väcka intresse för sin webbsida (vars guld ligger i dess unika komprimeringsalgoritm) bestämmer han sig för att tacka nej till ett erbjudande på tio miljoner dollar för att i stället vidareutveckla idéen med sina vänner och det egna bolaget Pied Piper.
Vad som sedan följer är en blandning av obekväma situationer, torra sarkasmer, medvedna nördmissförstånd och tech-raljans, med en dialog som skriker ut okrystade, buttra sanningar, ironiska elakheter och lågmäld smarthet. Som när Richard måste få ihop en affärsplan på 48 timmar och ber sin knarkiga egokollega Erlich om hjälp.
- Look, I have 48 hours, are you gonna help me with this buisness plan or not?
- I believe in you Richard, that's why I'm... not.
Eller Richards första möte med Peter Gregory (en av många karikatyrartade CEO:s), som börjar i tystnad, fortsätter med hotfullt stirrande ögon och till sist domnar av i ren förnedring när Richard inte längre pallar pressen och sippar kaffe från en tom mugg.
- Did you just take a sip out of an empty cup?
- Yes...
- Why did you do that?
- ... Just something to do...
Silicon Valley är full av liknande situationer. Stunder av perfekt timing, där den obekväma humorn integreras i tittarens egna upplevelser. För situationerna i sig är inte unika. Visserligen har kanske vare sig du eller jag, tack och lov, tvingats att ta beslut på stående fot gällande miljontals dollar, eller utvecklat algoritmer som får det att vattnas i munnen på de som sitter på dessa miljoner. Men, alla har vi ju någon gång känt oss märkligt överflödiga eller överrumplade av ett enat sällskap, eller person långt bortom vår egen personlighet.
Mild genansvarning, alltså. Otroligt kul, tycker jag, men samtidigt innebär det kanske också en fara då många kommer att missa storheten med Silicon Valley och i stället bara se en dumkul dramedy i Entourage-fotspår. Inget ont om Entourage förresten, men redan efter tre avsnitt ser jag här något mycket större. Silicon Valley är inte bara rolig utan även smart och observant. Den dissekerar företagsreligion och hiearkier med en häpnadsväckande skärpa, samtidigt som den sätter fingret på det kanske mest ironiska inom denna kultur (jag vet inte vad det innebär egentligen, mer än att det bara är extremt fascinerande), nämligen dess falska altruism. Silicon Valley förändrar visserligen världen, men är det målet i sig eller bara en konsekvens? I en värld där alla snackar Ted-talk, man antingen är en Jobs eller Gates och »företaget« är Gud. Finns där plats för en sanning bortom binära nummer och nedladdningar per sekund?
Det här är en av frågorna jag ser fram emot att få besvarad, om jag nu inte glömmer bort att bry mig under resans gång. Lätt hänt, för så underhållande är det.
Silicon Valley har premiär i dag på HBO Nordic och C More Series. Man kan även se första avsnittet på YouTube.