Jag missar inte en FrightFest i London. Världens bästa skräckfilmsfestival. Inte speciellt stor, men bra på det sättet att arrangörer, publik och gäster kommer så nära varandra. Kan tyckas motsägelsefullt i skenet av vad som försiggår på filmduken, men stämningen är alltid extremt god och lättsam. Dessutom en av få festivaler där regissörer och skådisar minglar fritt med publiken och man utan problem kan få chansen att prata med vem man vill. Det spelar ingen roll om det är Dario Argento eller, som en gång för några år sedan, Larry Fessenden.
Som om Fessenden använt sig av en skräck-standardmall för att få tittaren att känna sig mer bekväm. Ett bedrägeri man med glädje köper.
Pinsamt nog så visste jag knappt vem han var innan vi började prata med varandra i kön till baren. Det visade sig att han var där för att prata om skräckfilmens framtid tillsammans med Ti West och Lucky McKee. Två av mina favoriter! Och Fessenden själv? Han har regisserat filmer som Wendigo, Habit och The Last Winter. Även spelat med i galet många filmer, som I Sell the Dead, Mulberry Street och en av de bästa zombiefilmerna någonsin, The Battery. En mindre legend. Vilket märktes på publiken. Fessenden är rolig, ödmjuk och allt det som Hollywood inte står för. Det är kanske därför han gjort en sådan skuggkarriär. Och det är kanske därför ingen hört talas om hans senaste film Beneath. En monsterfilm av den gamla skolan.
På Indiewire kan man läsa mer utförligt om Beneath och hur det kommer sig att ingen, knappt, hört talas om den. Bland annat så är det den lilla kanalen Chiller som producerar. Utöver visningar på denna och ett fåtal festivaler så har man inte kunnat se Beneath. Nu blir det förhoppningsvis ändring på det då filmen förra veckan släpptes på dvd och blu-ray. Tycker du om old-school-skräck som Gremlins, Critters och, såklart, Hajen så kommer du att älska Beneath.
Vid första anblick en roande klichéfest som dock snabbt ändrar struktur i en fusion av Flugornas Herre, Scream och All the Boys Love Mandy Lane. Grundförutsättningarna till trots är slutresultatet vemodigt, skrämmande, coolt och roligt. Det är som om Fessenden använt sig av en skräck-standardmall för att få tittaren att känna sig mer bekväm. Ett bedrägeri man med glädje köper.
Fem vänner tar studenten och firar med vad som är tänkt som en orgie av sprit, sex och gräs. Eller, det är vad man tror i alla fall, det är ju vad som alltid händer i den här typen av film. Men när sällskapet ska korsa en sjö liknande Crystal Lake från Fredagen den 13e, hinner man knappt plocka fram spriten innan en jättemal med tänder längre än Jasons machete dyker upp. Och sedan går det ju ungefär som man tro att det ska ... nja, inte riktigt alls. Fessenden använder sig mest av malen som ett medel för att föra upp gammalt groll till ytan, ungefär på samma sätt som Splinter eller The Fog. Fast här blir dramat ännu tätare, då det hela utspelar sig på en liten, liten båt. Där döden och hela skeendet skulle kunna tolkas som en symbol för steget in i vuxenvärlden - åh, hemska tanke.
Bäst annars är så klart de generösa plastiga effekterna, minimalt med CGI. Jag kan inte säga att fisken imponerar. Men, det gjorde ju inte Hajen heller, egentligen. Som en homage till 80-talets latexfabriker fungerar alltså Beneath utmärkt. Se!