I regel hatar jag filmer där skådespelarna ska bryta ut i sång med jämna intervaller. Men det finns såklart undantag, oftast sådana som inte är så förbannat seriösa. Där regissören ser sig själv som en novis inom området och leker loss lite. Som Woody Allens Alla säger I Love You eller Tim Burtons Sweeney Todd.
Historien om gatumusikanten och musan som tar första steget mot en artistkarriär är en explosiv känslochock vars verkan dröjer sig kvar i flera dagar.
John Carneys Once är dock av ett annat slag. Här känns det som om skådespelarna helt enkelt inte kunnat hålla igen vare sig det gäller ta regi eller spela och sjunga (frodigare än så här blir det knappast), hade de gjort det så tror jag inte resultatet blivit det samma. I nuläget är Once en av de filmer jag sett flest gånger. Och det är inte trots musikinslagen utan tack vare dem.
Historien om gatumusikanten som tillsammans med sitt livs platoniska kärlek och musa tar första steget mot en singer-songwriter-atistkarriär är en explosiv känslochock vars verkan dröjer sig kvar i flera dagar. Vissa scener är 100 procent endorfiner och går rakt upp i din hjärna utan att passera något logiskt filter. Jag är fortfarande sur för att Once inte vann publikens pris när den visades på Stockholms Filmfestival 2007...