Kjell: Eftersom jag visste att »något stort skulle hända« i The Good Wife-avsnittet Dramatics, Your Honor (som sändes den 23 mars; säsong 5, avsnitt 15) fann jag ingen annan råd än att titta på det så fort jag bara kunde – halv sex på måndagsmorgonen. Den amerikanska spoilerhetsen var ju redan i full gång och jag älskar The Good Wife så mycket – kanske den serie som ligger mig allra varmast om hjärtat – att jag inte ville riskera att få reda på för mycket i förväg om ett potentiellt historiskt avsnitt.
Men detta förvrängde hela episoden för mig. Jag såg möjliga Stora Vändningar i varannan scen. Som när Kalinda satt vid ett krogbord med Will, efter att ha bett om ett snabbt samtal, och sa att hon tänkte säga upp sig, att hon ville börja jobba i någon annan bransch…
Jaha, tänkte jag, var det bara det…
Men det var det ju inte.
Jimmy: Det första jag gör på morgonen när jag vaknar är att kolla mejlen. Och förra måndagen när jag öppnade inkorgen så var det första jag såg såklart den där alerten från Deadline.com: »The Good Wife Bombshell: The Story Behind Tonight’s Shocking Development.« Även om jag då inte visste vad som hänt så var det lite som att få en tragisk nyhetsflash rätt i ansiktet.
Och jag var också inne på, efter hennes samtal med Will, att det var Kalinda som skulle försvinna. Hon har ju misshandlats rejält av manusförfattarna, speciellt efter storyn med maken i förra säsongen, så jag var helt säker. Men sedan när musiken började spelas inne i rättssalen och gärningsmannen började spana in vaktens pistol så förstod jag ju att det skulle hända något med Will.
Det absolut värsta med hela skjutningen var när Diane hörde skotten. Hennes ansiktsuttryck spökar fortfarande i mitt huvud när jag ser tillbaka på händelsen.
Jag var också inne på, efter hennes samtal med Will, att det var Kalinda som skulle försvinna. Hon har ju misshandlats rejält av manusförfattarna.
Linus: Jag hade också snappat upp en förvarning nånstans och dök därför precis som Kjell in i avsnittet direkt på måndagsmorgonen. Jag trodde att det stora skulle vara att något oväntat skulle föra byråerna samman igen och att Will och Alicia skulle tvingas jobba med varandra mot sin vilja. Jag hade aldrig trott att Will skulle dö, inte ens under avsnittets gång. Jag tyckte inte ens att hans samtal med Kalinda eller småskämtande med Alicia var de där typiska hejdå-scenerna vi har sett så många förut innan en karaktär dör i en tv-serie. Jag blev totalchockad och började storgråta när jag såg kroppen med bara en sko sticka ut genom skynket på sjukhuset och faktiskt insåg att han inte hade överlevt. Det var ett hugg i magen som jag inte hade känt på länge av en tv-serie.
Kjell: Det där med att gråta… min mamma dog i december, väldigt oväntat, och jag var den som var hos henne när det hände. Det var fruktansvärt på alla sätt det kan vara fruktansvärt på, jag tänker på det varje dag, på detaljer den dagen, veckan innan, sommaren innan, vintern innan, och så vidare tillbaka till barndomen och vidare även bortom det… till mammas barndom… Men det har fortfarande inte kommit några tårar. Jag har haft en stålplatta som har skärmat av tårkanalerna. Inte heller när Will dog kom det några tårar. Inte förrän under avsnittet efter, nu senast, när alla kollegernas sorg visades – plötsligt flödade mina tårar också, nästan som hos den där praktikanten som varit på byrån en vecka och därför fick sparken på stående fot av Diane. Precis som jag vet att tårarna kommer att komma för min mor också.
Men, att jag inte grät i »rätt« avsnitt, när det hände… det gjorde att det kändes på riktigt. Jag reagerade med en stålsättning, att »nu ska jag vara stark och klara av det här«. Precis som när mamma dog. Det är väl bisarrt, kanske stötande, att göra den här jämförelsen, men jag gör den ändå för den finns ju där, i mina tankar, när jag ser The Good Wife. Även mer allmänt: jag drar ovanligt ofta paralleller till verkliga livet när jag ser serien. Och så har jag alltså löjligt lätt för att fälla tårar framför tv:n annars, det är ju till och med officiellt sedan Alex & Sigge drivit med detta faktum i sin podcast och kallat det för »Häglunds House-tårar” eller vad det var (edit: »House-hulk« var det visst). Jag brukar säga att min tv-gråt är äkta men i jämförelse med min stålsättning är de nog, trots allt, snarare mer som praktikantens sociala auto-gråt.
Daniel: Jag började få en liten orolig klump i magen när Will och Alicia hade den där försonande konversationen i korridoren utanför rättegångssalen, de unnade varandra till och med ett litet skämt. Det kändes oroväckande att de plötsligt visade varandra ömhet igen, de borde inte riktigt vara där ännu i sin sargade relation kändes det som, om inte...
Därmed inte sagt att det inte var chockerande, jag var helt tom efteråt. Det var tur att min hustru hade sinnesnärvaro nog att påminna om att det tog Bobby en hel säsong att komma ut ur duschen i Dallas, än finns gott om tid, det kan vara en mardröm! Så jag håller fast vid det hoppet…
Kjell: För all del, Alicia fick ju ett flertal sådana »bara i duschen«-uppenbarelser under det senaste avsnittet… Will som plötsligt står leende framför henne. Jag tycker som sagt att detta senaste »avsnittet efter« tog mycket hårdare, och skildrade sorgen efter ett oväntat dödsfall på ett unikt, rikt sätt. Att vi fick se hur olika kollegerna sörjde… många bra detaljer där. Älskade hur David Lee utrymde ett mötesrum för att släppa lös sorgen i 20 sekunder. Då hade jag redan hunnit oroa mig för att han skulle utnyttja situationen för maktspel. Så glad att jag hade fel! Och sen, när Diane sträckte fram en hand mot honom, ryggade han tillbaka så jäkla genuint, instinktivt… Strålande scen, regi, skådespelande.
Älskade hur David Lee utrymde ett mötesrum för att släppa lös sorgen i 20 sekunder. Då hade jag redan hunnit oroa mig för att han skulle utnyttja situationen för maktspel.
Daniel: Absolut! David Lees reaktion var den allra finaste tyckte jag nog. Så oväntad och ändå trovärdig. Hela skildringen av reaktionerna på dödsfallet är så typiskt goodwife-ig, det vill säga så fantastiskt välskrivet och genomtänkt. Det fanns så många fina detaljer, som Wills vaga telefonsvararmeddelande till Alicia. Jag hoppas verkligen att vi aldrig får mer vetskap om det, att det tillåts hänga fritt vad det var han egentligen ville säga.
Linus: Det efterföljande avsnittet var så smärtsamt bra just för att det lyckades få in så mycket av vad sorgeprocessen kan innebära. Och att den är så olika för olika människor. Alicia jagar svar hon inte kan få, Diane försöker vårda Wills minne genom att agera som honom, och David Lee… ja han visar sig berörande mänsklig för en gångs skull. Det intressanta med sorg är att den kan skapa försoning där det tidigare inte fanns någon. Vi kunde se hur Alicias relationer till framför allt Diane och Kalinda förändrades på en sekund. Eller i alla fall tillfälligt. Kramen mellan Alicia och Diane fick mig återigen att storböla. De två kvinnor som älskade Will mest tröstade varandra, och med det även tittarna. Det var ett vackert ögonblick. I övrigt höll jag på att tappa andan när Kalinda gick till mördarens fängelsecell och skulle ge honom bältet att hänga sig med. När hon sedan drog bort det från honom, för att han skulle tvingas leva med det faktum att han mördat en »god man« som hon uttryckte det, fick jag rysningar. Jag hoppas att detta var början på bättre storylines för Kalinda som inte haft något vettigt att göra på länge.
Daniel: Jag var livrädd under scenen vid cellen, att de faktiskt skulle ha låtit Kalinda ge honom skärpet. Det skulle ha gått emot så mycket av det jag tycker att serien står för.
Och för den delen – utan att dansa på någons grav så kan jag inte se hur det här ska kunna utvecklas på något annat sätt än att vi innan säsongens slut har bara en firma igen (min eviga käpphäst...). Diane kan inte ensam hålla Lockhart/Gardner under armarna, hon behöver en partner för att hålla samman fortet och den partnern är Alicia.
Julia: Jag har lite svårt att hitta någonstans att börja tänka och beskriva. Det blir bara snurrigt. För ett par år sedan dog ett ex, också väldigt plötsligt och oväntat om än inte lika brutalt, och också innan vi hade hunnit bli vänner igen. Av någon anledning blev jag inte alls så drabbad av avsnittet där Will dör, förrän precis mot slutet då Kalinda hittar honom och då hon ringer Alicia, för jag tänker på hur det är att förstå, och att leverera det budet och att få det. Jag vet inte om det var att jag var i fel state of mind, eller spoilad på att det skulle komma något stort, eller om det var en försvarsmekanism. Efteråt så funderade jag i stället väldigt mycket just på hur man hanterar en relation som kunde ha återuppstått – behöver inte vara romantiskt, men en människa som var viktig i ens liv – som man plötsligt blir bestulen på. Som man undrar ett jättestort om om. Där möjligheten bara släcks. Och det gjorde det senaste avsnittet fantastiskt. Lika mycket då alla andra runt omkring som sörjer, som försöker hantera det på olika sätt och inte riktigt vet hur. Jag tyckte också som ni att David Lees reaktion var sensationellt uttänkt och spelad.
Det jag är rädd för nu är att Will ska bli något slags mytisk tänk-om-bara-figur i Alicias medvetande så att hon fastnar i sin utveckling. Om det innebär att hon dumpar Peter är det förstås positivt, men då hoppas jag att hon lossnar ganska snart därefter.
Det jag är rädd för nu är att Will ska bli något slags mytisk tänk-om-bara-figur i Alicias medvetande så att hon fastnar i sin utveckling.
Linus: Det är intressant hur tv kan drabba en så starkt. Jag tänker på att när någon en älskar dör så är det så lätt att en sätter den på en piedestal. Det är min erfarenhet av att ha förlorat min mamma som 12-åring. Med tiden försvann alla hennes skavanker och kvar är bara kärleken jag känner till henne Jag minns bara min mamma i de varmaste av färger, även om jag vet att hon precis som oss alla även hade sina sämre sidor. Det är nog en vanlig, och på sitt sätt vacker, reaktion efter någon dör. Risken är dock att personen då blir den där mytiske »tänk om bara« som ingen verklig person kan leva upp till. Så kan det mycket väl bli för Alicia framöver. Att hon jämför alla kommande potentiella älskare med Will. Det är en så mänsklig och sorglig och hämmande reaktion. Jag hoppas att den släpper. För i framtiden skulle det ju vara fint om Alicia fick uppleva en stark men mer okomplicerad kärlek. Vara lite lycklig ett tag. Om någon förtjänar det så är det hon. Men det ligger nog långt framför oss.
Daniel: Självklart ska Will nu sörjas och det med rätta, men bör vi vara ledsna för att han är död gällande seriens framtida välmående? Jag tror det kan leda till en vitamininjektion att vi nu slipper Alicias och Wills velande fram och tillbaka, som troligen aldrig skulle ha resulterat i något konkret. Vore dock trist om det här skulle innebära att hon till sist »nöjer« sig med Peter, för jag har ärligt talat aldrig fattat varför hon höll sig kvar vid honom, pliktkänsla eller ej.
Självklart ska Will nu sörjas och det med rätta, men bör vi vara ledsna för att han är död gällande seriens framtida välmående? Jag tror det kan leda till en vitamininjektion.
Kjell: Jag ser faktiskt något så enkel som en gammal men helt genuin kärlek till Peter, från Alicia. Det är faktiskt inte svart eller vitt, detta att ha en mångårig gemensam historia både som älskande och som föräldrar till snart vuxna barn. Det är en klyscha att folk håller ihop »för barnens skull« på två motsatta sätt: å ena sidan kan det ses som en klyscha att överhuvudtaget göra det, ett uppgivet nederlag; men å andra sidan är också själva begreppet en klyscha. När det gäller Alicia och Peter så finns där en kärlek. Gammal, sliten, sviken… men ändå.
Men den här händelsen med Will kommer såklart att ställa även detta förhållande på sin spets, förmodligen ännu mer än det gigantiska svek från Peter som var hela seriens ursprungliga premiss.
Linus: Ja, jag tror att detta var precis vad serien behövde! Trots att dödsfallet var smärtsamt som fan så var det ett modigt beslut som rebootar serien en andra gång under en och samma säsong. Will och Alicia, hur mycket jag än älskade deras gnistrande kemi så skulle de aldrig ha blivit lyckliga ihop. Just därför var det bra av manusförfattarna att inte ta den lätta vägen ut där Will dyker upp i gästspel här och där och i seriens slut kommer på en vit häst på väg mot solnedgången. Jag har ingen aning om vad detta innebär för Alicias kärleksliv, kanske Matthew Goodes Finn kommer att ha något med det att göra längre fram? För med Peter tror jag ändå att det är finito nu. Såg ni hur Alicia vägrade krama honom tillbaka i sista scenen? Hon tänkte bara på att hon hade förlorat sin stora kärlek i livet, Will. Jag tror inte Alicia kommer att nöja sig nu. jag hoppas inte det i alla fall.
Kjell: Jag blir nog nöjd hur det än utvecklar sig – precis som jag gillar att se Alicias och Peters trötta relation just nu ur bådas synvinkel. Javisst, Alicia undvek ju Peter så länge hon kunde – men insikten är inte bara hennes. Jag tyckte jättemycket om hur intuitivt Peter kände detta på sig, när han inte kunde nå henne på mobilen. Det var ju därför han snabbt lånade Elis telefon i stället för att ringa henne. Alltså, detta var ju inte bara ett uttryck för att Peter var receptiv i just den här situationen, utan att deras relation är just uttröttad, ohållbar, och att han inte egentligen vill ha det så. Sen är ju frågan om han verkligen klarar av att förändra det, om Alicia överhuvudtaget skulle vara mottaglig på djupet, och kanske framför allt om han är ärlig i sin egen kärlek till Alicia – eller om det inte mer handlar om den »allmänmanliga« rädslan att förlora sin partner…
Daniel: Jag vet inte om Peter någonsin varit sympatisk, på riktigt, men det senaste året tycker jag att han ständigt har framstått som enbart hämndlysten och grinig. De borde göra sig av med honom också, och anställa Eli som advokat på firman, så att han på sikt kan börja jobba med Alicias politiska karriär i stället. För så har jag alltid trott att serien ska sluta, att Alicia likt Hillary kliver ur sin vänstrande makes skugga och ges chansen att överglänsa honom på hans egen spelplan.
Kjell: Det här är ännu ett prov på The Good Wifes mästerskap – Peter Florrick blir aldrig något svin fullt ut trots svinaktiga handlingar som premiss för hela storyn. Men han blir ju aldrig riktigt sympatisk heller. Men det är också en intressant tanke att Alicia inte ser honom i samma tämligen objektiva ljus som vi gör. Hon ser honom mer i ett historiskt sammanhang som inte vi har.
Julia: Jag är bara trött på Peter. Som rollfigur och som storyline, både vad gäller deras relation och hans eventuella politiska förehavanden. Trött på. Tycker han kan åka in igen och så kan vi fokusera på viktiga intressanta saker. Som soprutinerna i huset eller nåt. Vad som helst.
Kjell: Hade inte Will dött så hade kanske Peter åkt in igen..? Det hade för all del varit det bästa sättet att låta honom träda ut – en tvångsfrånvaro. För det vore inte riktigt logiskt att av andra skäl låta honom bli helt frånvarande som förälder. Jag tycker överhuvudtaget det är bra att Peter skildras som en rätt typisk alfahannig maktspelare men utan att demoniseras. Det i sig gör honom intressant som rollgestalt.
Linus: Jag håller med om det intressanta i att Peter aldrig har demoniserats, utan har tillåtits vara komplex och motsägesfull, men i mina ögon har han ändå i grunden alltid varit en väldigt bra manipulatör som alfahannigt klänger sig fast vid Alicia för att hon »tillhör« honom. Det intressanta är hur han kommer agera nu när hans rival om Alicias kärlek är död. Kanske gör det att han släpper greppet om henne? För övrigt älskar jag Daniels teori om att Alicia går Hillary-vägen. Frågan är bara om hon ens vill det.
Daniel: Nej, det är möjligt att hon sett för många av politikens baksidor, men det vore ändå den ultimata hämnden, för Peter har inte skuggan av en chans att sikta mot Washington om inte Alicia står kvar vid hans sida som den lojala makan som förlåtit hans många synder. Hon däremot har ju allt att vinna om hon lämnar honom så som läget är nu. »Jag kunde förlåta honom hans otrohet, men även jag drar gränsen vid valfusk, ingen fuckar med vårt älskade US of A:s grundläggande demokratiska princip bla bla bla«.
Peter har inte skuggan av en chans på Washington om inte Alicia står kvar vid hans sida som den lojalt syndaförlåtande makan. Hon däremot har allt att vinna på att lämna honom.
Kjell: Ska vi avrunda med varsitt spontant litet minnesord över Josh Charles rollgestalt Will Gardner? Om jag ska börja, så säger jag – det var fan ett mirakel att jag till slut verkligen lärde mig att älska Will! Detta eftersom jag fullkomligt avgudade Josh Charles som tv-sportankaret Dan Rydell i Aaron Sorkins fantastiska debutserie Sports Night. Min bild av Josh Charles vuxna tv-persona formades alltså av Sorkins romantiserande, rika manus, storylines och repliker, och inte minst Charles magiska samspel med Peter Krause och Felicity Huffman. Så under hela första säsongen tyckte jag Will Gardner var en andefattig, tom skugga av karaktären Dan Rydell. Men i slutändan krävdes det aldrig en massa Sorkinska nattliga krisiga sittningar på kontoret för att jag skulle falla för Will Gardner – det räckte med att Josh Charles fick utrymme att med mindre medel och lågskaligare manér, fast över betydligt längre tid, utforma en person som man helt instinktivt tog på allvar, led med, hejade på, och som man fick se genomgå flera kriser och faser, från den patetiska domarmuthärvan till hans försenade sturm-und-drang med den där tatuerartjejen, utan att det någonsin kändes fel eller för mycket utan bara levande och mänskligt.
Linus: Det jag kommer att minnas mest med Will är hur han såg på Alicia. Hans blickar var så fulla av kärlek, längtan, åtrå, sårbarhet. Oavsett vad han gjorde för dumheter, och jag älskar att han hade sina mörka tvivelaktiga drag, så kunde jag alltid lita på den där blicken. Den försvann först när han kände sig bedragen av Alicia när hon lämnade byrån, och honom, bakom sig. Men den kom snabbt tillbaka och glimtade till bakom ilskan och sorgen. Briljante Josh Charles gav Will nyanser och ett djup som ingen annan hade kunnat ge honom. De machodrag Will hade, och som jag vanligtvis har svårt för i manskaraktärer, mjukades upp av att han ständigt var sårbar i Alicias närvaro. Hon var hans livs enda och stora kärlek, det är jag övertygad om. Jag såg det i hans ögon.
Julia: Jag vet inte riktigt vilken Will jag kommer att sakna. Den mjuke, den bad-assige, den trängtande, den rosenrasande – han var så många människor. Josh Charles spelade dem alla och gjorde Will till något mer än bara en leading man. Luckan han lämnar efter sig är mer än en dramaturgisk funktion.
Daniel: Jag tror inte att jag kommer att sakna Will som person särskilt mycket, han var alltid lite svår att få grepp om och jag gillade aldrig att han och Cary hade så svårt att komma överens. Varför Will hade ett horn i sidan till Peter var lätt att förstå med tanke på att de båda var kära i Alicia, men varför han använde sin seniora position gentemot Cary till att trycka till honom så ofta fattade jag aldrig, att det skulle ha varit för att han kände sig hotad av honom på ett professionellt plan kändes aldrig riktigt trovärdigt. Men jag sörjer ändå Will eftersom jag älskade hans hopplösa kärlekshistoria med Alicia. Att den aldrig skulle ha kunnat sluta lyckligt tror jag vi alla är överens om, och min hjärna är genuint glad över att Alicia nu får en möjlighet att gå vidare, men hjärtat fortsätter trots hjärnans rationalitet att nynna romantikens hopplösa melodi. De hade en sådan fin kemi, och jag är rädd att vilken man som än kommer i Alicias väg framöver kommer att få svårt att mäta sig med Will, inte bara i Alicias ögon utan även i publikens.
Jimmy: Jag kommer alltid att minnas Wills sista ord i senaste avsnittet. Det var ett fint hejdå:
I'm sorry.
I want what we had.
I want to be with you... and only you.
Forever.
Call me back, please.