När tv-format blir världsomspännande kan man alltid syna de olika upplagorna efter kulturella skillnader. Varför är de amerikanska Top Model-modellerna äldre och galnare än i övriga världen? Vad betyder det att brittiska Spårlöst är lågmäldare och mer intimt än det amerikanska, svenska och danska? Och hur kunde en kille som spelar på tänderna vinna litauiska Talang?
Alltid säger det något om oss. Och få ämnen är mer rotade i folksjälen än maten.
Sveriges Mästerkock är bistert och högnäst, med alldeles för mycket barska uppläxningar, långa konstpauser och kalla blickar.
Masterchef är ett format som började i England 1990 men som spridits till över 40 länder. Vi har originalet: Masterchef. Enkelt, hemvävt, i jämförelse med de andra oglamoröst och småskaligt. Här lagas blodkorv och Shepherds's pie och domarna Gregg Wallace och John Torode är farbroderliga med på sin höjd en sträng bekymmersrynka i pannan när såsen är för smaklös.
Sedan har vi Masterchef USA. Hårt och individualistiskt med Gordon Ramsay som tyrannen som ska bryta ner för att sedan bygga upp. Hela tävlingen andas aggressivitet. Samtidigt läggs fokus gärna på en underdog, någon som övervinner ett hinder, fram med stråkarna! I botten finns alltid den amerikanska drömmen: vem som helst kan lyckas. Som här, när synskadade Christine har bakat äppelpaj:
Masterchef Kanada är snällare men har fortfarande en domare som kallas »demonkocken«. Och Masterchef Nya Zeeland är en godmodig lillebrorsvariant av min favorit – den överlägset bästa av dem alla – Masterchef Australien.
Masterchef Australien är en monumental succé i hemlandet. Finalen i säsong 2 var det tredje mest sedda tv-programmet på kontinenten i historien. Och det är lätt att förstå varför. Det är luststyrt, familjärt. Varmt och inbjudande utan att någonsin tumma på integriteten i tävlingsmomentet. Kulturellt inkluderande och upplysande. Trots att de följer den obegripliga regeln med tre män i juryn är det inte direkt någon testosteronstinn machofest. Gary är den milt leende myspappan, George pratar jämt om sin grekiska mamma som lärt honom allt han kan och en hel text skulle kunna ägnas åt Matt Prestons underbart flamboyanta kostymer och kravatter.
Masterchef Australien är en del folkbildning, en del rika personporträtt och en del högklassig realityintrig. Plus hundra procent matglädje. Outstanding.
Var hamnar då Sveriges Mästerkock, som i kväll korar sin fjärde vinnare, på den här kartan? Jag kommer osökt att tänka på det där amerikanska diplomatcitatet om Carl Bildt, att han var en »medium size dog with big dog attitude«. Tonen ligger nära den amerikanska, om än inte fullt så sentimental. Det är bistert och högnäst, med Leif Mannerströms bullriga gråtmildhet som enda upplättning. Ingen skugga över deltagarna som i år varit bra och speglat Sverige på ett tillfredsställande sätt, men vad hjälper det när inramningen är så uppblåst? Nytillskottet i juryn, vadhannuheter, är stram och personlighetslös och även från de andra är det alldeles för mycket barska uppläxningar, långa konstpauser och kalla blickar. Tre springer spaniel som skäller som vore de bullmastiffer.