1939 gjorde de amerikanska psykologerna Kenneth och Mamie Clark en serie test på svarta amerikanska barn. Barnen, från olika delar av samhället, fick två dockor att välja mellan – en svart och en vit. Frågorna som ställdes handlade om vilken docka barnen helst ville leka med, vilken de tyckte var finast och så vidare.
En överväldigande majoritet valde den vita dockan, i synnerhet de barn som gick i segregerade skolor. Den uppmärksammade studien (som senare skulle åberopas i flera rättsfall som syftade till att avsegregera amerikanska skolor) pekade på att svarta barn internaliserade rasism. Och att detta särskilt i segregerade områden ledde till självhat.
»Ras är inte en biologisk verklighet, däremot en biologisk fiktion från 1800-talet.« Fiktion är mäktigt, det är genom narrativ vi strukturerar vår verklighet. Så blir »ras« en social verklighet.
Docktestet, som i modern tid har gjorts om med liknande resultat i bland annat USA och Danmark, inleder Osmond Karims timslånga dokumentär Raskortet – en film om att vara svart i Sverige som SVT sänder i kväll. Det är också den underliggande tes som den rad afrosvenskar som uttalar sig i filmen vittnar om: att växa upp och leva i vita rum påverkar ens självbild och upplevda plats i samhället.
Eller enligt textboken om vad rasism är: ett samhälle strukturerat efter föreställningen att vit hudfärg är bättre än svart och att vita människor är bättre än svarta, vilket påverkar hur vi ser på varandra och upplever oss själva.
Det tiotal personer som intervjuas i Raskortet – bland dem antropologen Viktoria Walldin, utställningsdesignern Tandi Agrell, skribenten Oivvio Polite och aktivisten Kitimbwa Sabuni – talar om rasismen de mött på ett sätt som gör att filmen går från personliga erfarenheter till historisk och social kontext.
Här finns anekdoter om tanter som väser svartskalle på bussen, skinnskallegäng som kastar sten, en ung svart student som känt sig bojkottad av tjejer, chefer som använt N-ordet om sina anställda och hjärtskärande historier från barndomen som pekar på internaliseringen av rasismen. Viktoria Walldin hade som barn fantasier om att hennes svarta hud skulle rulla av och avslöja »vacker« vit hud. Tandi Agrell – vars mamma var den första svarta läkaren i Sverige – berättar om hur hon skämdes när de körde förbi en olycka och mamman skulle stanna och hjälpa till. Hur hon tänkte »kör förbi, de vill inte ha en sån som du«.
Det är effektivt berättat och klippt. Utan större åtbörder eller känslan av överpedagogisk historielektion ser man den röda tråd som går från historia till nutid – från när Astrid Assefa pratar om Sveriges relation till slavhanden och kolonin i Saint Barthélemy till »slavauktionen« på Hallands nation i Lund. Jallow Momodou ger en obehaglig genomgång av detta och den efterföljande rättegången mot Dan Park som satte uppe rasistiska affischer i Skåne som reaktion på att Momodou anmälde nationen. Oivvio Polite visar hur avbildningstraditioner lett till avhumanisering och gör en smidig koppling mellan docktestet och Lilla hjärtat.
Här och var spränger regissören in bildexempel eller filmklipp, men formmässigt är det en avslappnad dokumentär med undantag för någon överdramatisk trudelutt här och var. Vi ser Karim sätta upp kameran, ställa frågor, knacka dörr. Det bidrar till känslan av att filmen handlar om regissören själv och hans erfarenheter, liksom till att det här är personer mellan vilka det finns ett pågående samtal och en igenkänning i liknande erfarenheter. Det är viktigt. För precis som den omdiskuterade sajten Rummet handlar det om att se att det som yrvakna vita nu börjar fatta – att Sverige är ett rasistiskt land där hudfärg betyder något och att detta inte är en nyhet för många som har liknande erfarenheter och vill dela dem.
Och att bara för att man inte är vit så har man ingen skyldighet i att utbilda och uppfostra – det är allas förbannade ansvar. Eller som Viktoria Walldin uttrycker saken efter att hon berättat om en händelse i ett omklädningsrum där ett barn kommenterade hennes hudfärg och ingen vuxen sa något. »Ska jag ta alla strider? Gå och utbilda tanter och barn i hur man beter sig? Var är civilkuraget?« Det är ett viktigt påpekande – precis som vi (förhoppningsvis) ingriper vid en väskryckning är rasism något som alla måste förhålla sig till och ifrågasätta.
Raskortet är en bra och nödvändig film. För som Oivvio Polite säger: Vi måste sudda ut de blinda fläckarna, sudda ut föreställningen om Sverige som en moralisk supermakt innan det ens går att börja prata om de här sakerna på riktigt. Filmer som denna är ett av stegen på vägen.
Men jag har två kritiska invändningar. Den första är en tanke: det här är en film som handlar om att leva som svart och till synes rätt väletablerad medelklass i Sverige. Det är uteslutande akademiker, författare, musiker, debattörer och konstnärer som uttalar sig. Även om det gör filmen sammanhållen på sin korta timme (och möjliggör känslan av att Karim mer eller mindre hänger med folk han känner, är bekant eller delar många erfarenheter med) så är det förstås intressant att ställa sig frågan hur afrofobin och rasismen drabbar en arbetslös somalier som talar dålig svenska och är bosatt i en ytterförort. Det är röster som är avsevärt mycket svårare att nå, och det bör vara nästa steg i den här berättelsen.
Det vill säga: vi vill se fler filmer, SVT! Och inte bara dokumentärer. I Raskortet bidrar Oivvio Polite med en klockren definition på rasbegreppet: »Ras är inte en biologisk verklighet, däremot en biologisk fiktion från 1800-talet.« Det är ett suveränt sätt att summera saken: Fiktion är mäktigt då det är genom narrativ vi strukturerar vår verklighet. Vilket leder till att »ras« blir en social verklighet. Diskussionen om avbildning och representation och vem man har att spegla sig i och vilka förebilder som finns, den berör nämligen även SVT:s dramaavdelning. Så sänd en repris på Baker Karims – Osmonds brors – utmärkta tv-serie Familjen Babajou från 2009. Det är en berättelse om att växa upp som svart svensk. Se sen till att beställa fler fiktioner som kan ge oss andra och nya narrativ.
Min andra kritik är en fotnot till docktestet. En inte obetydlig sådan eftersom detta handlar om historieskrivning och vilka som får plats och lyfts fram. Både i dokumentären och i faktarutan på SVT:s hemsida presenteras testet som om det vore Kenneth Clarks eget påfund. I verkligheten var det så att testet skapades av Clark och hans hustru Mamie Phipps Clark. Mamie erhöll som första svarta kvinna – och som andra svarta person efter sin man – en doktorsgrad i psykologi från Columbia. Och det var ur hennes doktorsavhandling, baserad på hennes tidigare forskning och hennes arbete med barn, som testet växte fram.
Visst. Jag vet att det även med de bästa intentioner är lätt att råka osynliggöra. Och det tycks som om den arkivfilm Karim valt till inledningen enbart innehåller Kenneth Clark. Men en film om att leva som svart i ett vitt samhälle, där vikten av historia lyfts fram och frågan om förebilder och representation hela tiden är närvarande – det är en väldigt dålig plats att reproducera detta osynliggörande.