Trots namnet har TV4:s Jättebästisar hittills handlat relativt lite om vänskap. I stället har det tydligaste temat varit flykt. Lennart (David Batra) och Peter (Johan Glans) flyr både i stort och smått och både geografiskt och mentalt. De ignorerar konflikter, duckar konfrontationer och spänner på sig skygglappar om det så handlar om karriär eller relation eller förmåga att hålla andan under vattnet.
När Peter skryter om sin minutlånga undervattenssejour och blir avslöjad av Lennart krackelerar han i ett frustrerat utrop: »Men det var ju vår officiella ståndpunkt?!«
Åker man till andra sidan jordklotet fäster skygglapparna så lätt. Och tätt. Vårt medieklimat lägger på ännu ett lager: illusionen av kontroll. I den nya tiden är vi alla våra egna publicister. Om jag vill vara en person med god lungkapacitet kan jag odla bilden av mig som någon med god lungkapacitet. Men fasaden är sårbar. När Peter i kvällens avsnitt skryter om sin minutlånga undervattenssejour och blir avslöjad av Lennart krackelerar han i ett frustrerat utrop: »Men det var ju vår officiella ståndpunkt?!«
Varför ägna sig åt sanningen när man kan ha en officiell ståndpunkt? Peter försöker forma bilden av sig själv i det lilla (hålla-andan-under-vattnet-nivån) och det stora (har-pånyttfötts-som-människa-nivån), men verkligheten vecklar ständigt ut krokben. Så också i kväll.
TVdagskollegan Anna-Karin Linder Krauklis skrev efter premiären om jättebebismännen som vägrar växa upp och hennes monumentala trötthet över populärkulturens fixering vid detta. En berättigad invändning och en förståelig frustration över det milsvida utrymme som verkar finnas för män att utforska något som för kvinnor är mycket mer begränsat.
Men: man kan diskutera den stora frågan och det strukturella problemet och samtidigt avnjuta Jättebästisar som enskilt verk. Och njuter gör jag. Rent visuellt lägger sig programmet som lavendelserum mot ögonlocken. Magnifikt foto under ledning av Viktor Davidson och tacksamma indiska miljöer gör Jättebästisar till en spabehandling för hela ansiktet. Snällt och milt och lenande.
Jag tar för givet att skygglapparna under seriens gång kommer att bändas upp och att det också leder till en fördjupning av Batra/Glans-dynamiken (som fungerar lika sömlöst som alltid). När allt kommer omkring kanske det är i någon som tittar dig i ögonen och säger: Vadå en minut, du kan ju bara hålla andan i tolv sekunder? som man hittar den sannaste vänskapen.