1. From Dusk Till Dawn (Netflix)
Det kan faktiskt ha varit nya Fox-actiondrama-serien Crisis av Rand Ravich som fick mig att falla lite extra hårt för tv-remaken av den snart 20 år gamla Rodriguez-pulpfilmen. Hade nämligen precis sett den hyfsat hypade Crisis-piloten precis innan jag såg första From Dusk Till Dawn-premiären på Netflix, och allt som kändes så fel med Crisis görs rätt av Robert Rodriguez. Jag är nämligen överkänslig för övertydliga premisspresentationer, och den i Crisis tycktes anpassad för mellanstadieelever: alla berättade tydligt för varandra vilka de var samt vilka relationer, jobb och roller de skulle ha i det här spelet. Realismen och trovärdigheten kidnappades därmed ännu brutalare än bussen med priviligierade privatskoleelever.
From Dusk Till Dawn däremot berättar allt med en formidabel twist. Ständiga perspektiv- och tidsförskjutningar låter kanske lite fattigmans-Tarantino men är faktiskt motsatsen: berättandet och klippningen är flyhänt, kvicktänkt musikalisk. Det sjunger och svänger om de första två avsnitten och man vampyrsugs in i Rodriguez egen finessfulla expansion av persongalleriet: Texas rangern; bröderna Gecko; prästfamiljen. Och det är redan, trots att vi ännu befinner oss långt från helvetesskymningen, bra bett i skräckelementet.
2. Jättebästisar (TV4)
Här finns en unik mix av bromance-humor, mitt-i-mediemedelklasslivet-skildring och meta-mediebranschsatir som man annars måste gå till USA:s bästa realcoms – i spannet mellan The Comeback och Curb Your Enthusiasm – för att matcha. I Sverige är det här kreativa gänget kring Schyffert/Rheborg och Batra/Glans i särklass. Jättebästisar bemästrar allt som Söder om Folkungagatan skulle vilja göra men inte har materialet för. Manus, dialog, story, psykologi, rollgestalter, klippning, foto, regi – detta är ett skolexempel på vad vältajmad identifikations- och iakttagelsehumor kräver i form av produktionsteknisk komplexitet.
3. W1A (BBC)
Jag älskade John Mortons förra komediserie Twenty Twelve (liksom hans People Like Us före det) och här har han låtit Hugh Bonnevilles rollgestalt från den serien byta jobb, från Londons OS-organisation till Head of Values på BBC. Och vi återser även Jessica Hynes brutalt elaka PR-guru-parodi. Superb meta-tv-bransch-humor.
4. The Walshes (RTÉ/BBC)
Graham Linehan har utvecklat ett mästerskap i att uppdatera brittisk trad-sitcom och dessutom förfina tidigare koncept från webb och radio. Här har han slipat till den irländska humorgruppen Diet of Worms webbserie från 2010 om en dysfunktionell Dublin-familj till en närmast perfekt oldschool-BBC-halvtimme med blixtrande dialog och genuin situationskomik, ton-i-ton med hans Steve Delaney-samarbete Count Arthur Strong förra året.
5. Puberty Blues (Ten)
Tonårsdrama på den tunnaste gränsen mellan eufori och depression men med en rörande huvudton av optimism som är bland det mest inspirerande livshyllande jag någonsin sett i en ungdomsskildring. Här är min hyllning av säsong 1, säsong 2 är faktiskt, så här långt, ännu starkare.
6. Secret & Lies (Ten)
Det är linjärt och strömlinjeformat, och utan direkt psykologisk fördjupning, men ändå så oerhört tajt, spännande och berörande. Dels tack vare en stark story, dels tack vare ypperliga skådespelare som fått rätt regi för att kunna göra något besjälat av roller som är både hårt riktade och väldigt öppet skrivna. Och så älskar jag, som sagt, den subtropiska Brisbane-miljön.
7. The Red Road (Sundance Channel)
Nu medicineras Jean mot sin schizofreni och lättnaden gick att ta på – de långa, dröjande scenerna med mycket tystnad och kärlek mellan henne och Harold var lika tongivande som, i andra änden av historien, våldet och kriminaliteten. Tycker också mycket om hur den äldsta dottern hittat, och fäst sig vid, de gamla dagbokskassettbanden från morbrodern hon aldrig träffat. Men någonting står samtidigt stilla i storyn just nu. De små korta nedslagen om miljöföroreningen är kryptiska, liksom att det finns någon sorts distans till Kopus storyline trots så starka, avgörande händelser.
8. The Americans (FX)
Vilken cliffhanger! Och vilken fighting-scen! Överhuvudtaget skönt att vara tillbaka i spion-business as usual: Philip och Elizabeth klär ut sig, smyger och manipulerar – ja, hårdjobbar – på var sitt håll, och inga kackiga 1960-talstillbakablickar den här veckan… Okej, scenen i den klassiska skivbutiken var konstig. Skulle en »classical music buff« verkligen gå in i lyssningsbåset med Eine Kleine Nachtmusik? Jag antar att det var den bedrövliga Beatles-referensen förra veckan som sådde det tvivlet.
Annars är storyn just nu top-notch. Jag gillar vart säsongen är på väg, från tonårsdotterns oroskänslor (nu kompletterat med hennes bibelstudiegrupp och vädjan om »privacy«!) till osäkerheten om vem som låg bakom de omskakande morden i säsongspremiären.
9. Silk (BBC)
Trist med nedläggningsbeskedet tidigare i veckan – hade precis börjat betakta Silk som Storbritanniens egen The Good Wife. Riktigt starkt just nu med Billys sjukdom och förvirrade sextrakasseri och det enormt intressanta NSA-relaterade utlämningsfallet senast.
10. Line of Duty (BBC)
Det här var ju lite märkligt – denna fantastiskt välskrivna story fick ett både överraskande och logiskt slut, omsorgsfullt i detaljerna in i det sista, och med ännu en twist där man inte förväntade sig den, men ändå kändes det inte riktigt så spännande som jag hade önskat. Tillfredsställande som tusan i teorin, men kanske lite för tidig utlösning känslomässigt?