Råkade ramla in i en 20 år gammal Yrrol-sketch på Youtube: Månsson och Ulveson ska koppla in en ny stereo för att ha något att göra medan deras fruar (Reuter och Skoog) går ut och svirar. Säkert en fullständigt begriplig, typisk Dalle-sketch i baksuget efter tv-framgångarna med Lorry, och något som 1994-upplagan av mig själv hastade förbi på jakt efter coolare humorkickar, men i dag så fascinerande främmande att jag fastnar i flera fnissiga omtagningar.
Svensk folkhumor 1994 framstår som något så fasansfullt avlägset att det känns som en utgrävning att återupptäcka den.
Först uppfattar jag den som ett litet arkeologiskt mirakel. Svensk folkhumor 1994 framstår som något så fasansfullt avlägset att det känns som en utgrävning att återupptäcka den. Och det är de mystiska frågetecknen som förhäxar. Varför ser Ulveson ut som en cowboy? Vad hade estetiken med två raggare i en östermalmsvåning för backstory? Undrar om Roy Andersson influerades av den tunbjörkska slutsekvensen, männens tysta lyssnande på Upp till 13? (»Snön smält bort?« »Naej, det är lite snö kvar.« »Då kan man inte gå ut och spela fotboll än, då?« »Nej, men vi har inneträning nu.«) Och så Månssons otajmade distanslöshet när han stoltserar med att ha ställt Ramlösan i kylen… den avväpnade mig helt. Så skamlöst oskruvat! Överhuvudtaget denna förvirrande omedvetna blandning av topptajming och överspel – Ulveson, till exempel, är formidabel i vissa tonlägen och totalt icke-komisk i andra (när han missar jordnötterna).
När sketchen efter ett tag börjar kännas familjär igen – man rasar 20 år tillbaka i tiden på några webbminuter – är det mer manuset man följer med ögonen, ett manus som plötsligt känns så mycket mer linjärt än det framstått en kvart tidigare. Plötsligt är folkligheten fesljummen igen. I synnerhet sedan jag spelat upp sketchen för Konrad, född 1981, och han visar sig kunna den utantill. Han berättar att han och en kompis alltjämt har Ramlösa-grejen som ett trist stående skämt, och säger att »det händer fortfarande att man lägger till det där »smart!« när nån säger nåt för uppenbart«. Plötsligt rinner all arkeologisk magi av sketchen och det blir 13-årings-pojkrums-banalt. Konrads egen reaktion vid återseendet är att den är oändligt mycket sämre än han mindes den…
Men den första arkeologiska anblicken – kläderna, miljön, Upp till 13-klippet – var en riktigt märklig högtidsstund av förundran.