Är det en storslagen kärlekshistoria eller smart action? Det spelar ingen roll, för Scandal funkar ju. Det är ovanligt med brott mot genrekonventionerna på bästa sändningstid. Shonda Rhimes har på sätt och vis skapat en egen högdramatisk genre. Och när Grey's Anatomy, trots flygkrasch, inte ger spänning nog och Private Practice, trots korsbefruktning mellan samtliga rollgestalter, saknar passion kan man i stället njuta av Scandals tvära kast.
Serien är knappast den första att råka ut för usel, upphackad behandling i Sverige. För närvarande är USA mitt i säsong tre medan Kanal 5 i våras lyckades bryta sent i säsong två och därefter helt har lämnat fansen i sticket. Och fans finns det. Serien är en snackis. Alldeles nyss bestämde Kanal 5 att köra i gång igen med avsnitt 18 i säsong två onsdagen den 8 januari 2014 på den klumpigt oattraktiva sändningstiden 21:55. En skandal i sig.
Rhimes säger att hon allt mer tar sin hand ifrån Grey's, med följden att avstånden där ökar mellan de återkommande monologerna. Ni vet de som avslutas med »you don't get to call me«… och sedan dagens ämne för kränkthet: självisk… rädd… ytlig. De är välformulerade och kan väl sägas fylla en funktion, men ganska snart blir det slentrian. Gilmore Girls hånades också för sin pratsjuka men där fick vi i alla fall lika långa svar på tal. Grey's-monologerna lär till och med ha gett upphov till en förfest- och dryckeslek i USA.
Scandal har alltid haft en egen ton i sina ganska få monologer och de har alltid varit relevanta för handlingen. Men i och med tredje säsongen börjar det krackelera. Det är nu vi märker att Rhimes speciella tonträff har ett pris. Hennes tunga och antagligen alltför upptagna hand har utan tvivel börjat detaljstyra i manuskripten och favoritkryckan hon tar till för stötta upp berättandet är tyvärr monologen.
När argument efter långrandigt argument radas upp är vår huvudperson Olivia Pope inte heller den enda som är kränkt. Det går över gränsen till komik när hennes pappa, sinnebilden av en tyst, effektiv äldre statsman, känner sig nödgad att hålla en liten enmansföreställning inför sin dotter om hur svårt livet är och hur synd det är om honom. Jag ser framför mig hur Rhimes sitter och håller tand för tunga för att inte avsluta med sina bevingade ord.
Våga delegera, Shonda Rhimes! Vi vill ha samspel, inte ensamspel.