Det vore ju så roligt om vi hade haft fel om Welcome to Sweden, Greg Poehlers komedi om att flytta till Sverige. Serien har ju syrran Amy som producent (åtminstone på pappret) och har rent av plockats upp av amerikanska NBC. Lite riktig amerikansk sitcom-kultur i Sverige – inget vore roligare.
Men så fick vi se en första trailer, och TVdags Ida Kjellin konstaterade – med all rätt – att det var en ganska slapp uppradning av Sverigeklyschor. Orättvist – trailern ju är gjord för den amerikanska marknaden, svarade Greg Poehler själv på Twitter.
Det finns ett ännu större problem: Greg Poehler har inte tillräcklig närvaro för att fungera som seriens mittpunkt. Han försvinner i bakgrunden så fort någon av hans rutinerade motspelare tar plats i rutan.
Tyvärr ger den där trailern en ganska rättvisande bild av Welcome to Swedens premiäravsnitt.
Ja, det är bara ett första avsnitt – alltid svårt för en komediserie, som bara har 20 minuter på sig att etablera premisser, rollfigurer och komiskt perspektiv – och jag önskar verkligen att jag hade fått möjlighet att se ytterligare några.
Men det hade varit så enkelt för Welcome to Sweden att backa bara en aning och göra miljön som Greg Poehler hamnar i lite mer levande, lite mindre av en kuliss från en Pripps Blå-reklam befolkad av Åsa-Nisse och Klabbarparn.
Okej, jag behöver också backa – nu blev det orättvist igen. Vi tar det från början:
Greg Poehler spelar Bruce, en revisor från New York som flyttar med sin svenska flickvän Emma (Josephine Bornebuch) till Sverige. Hon släpar direkt hem honom till sina föräldrar (Claes Månsson och Lena Olin) som har laddat med kräftskiva och uppvärmd bastu i skärgårdsvillan.
Bruce första dygn i Sverige är en enda jetlaggad, förvirrad dimma, och den nya svärfamiljen gör allt för att utnyttja hans bräckliga tillstånd. Emmas bror (Christopher Wagelin) sliter in honom i gillestugan och tvångsmatar honom med snaps, en besynnerlig farbror (Per Svensson) skriker amerikanska filmcitat efter honom. “They’re very Swedish”, säger Emma ursäktande. Snarare är de inte riktigt kloka.
Men det måste ju poängteras att det är så himla svenskt allting, precis som det måste klämmas in lite midnattssol, fastän avsnittet verkar utspela sig i Stockholms skärgård under kräftsäsongen. Nu är jag visserligen från västkusten, men inte tusan har Stockholm skimrande nattsol i augusti?
Den sortens skarvande med realismen hade varit helt okej om den hade varit i storyns eller humorns tjänst, men nu är dess enda syfte att knöka in ytterligare något som är unikt och uppseendeväckande svenskt, i ett avsnitt som redan är överlastat med sådant.
I stället för att använda sina erfarenheter för att göra humor av hur det faktiskt är att flytta till ett nytt land, och hur kulturkrockar verkligen fungerar, tycks Greg Poehler ha utgått ifrån den bild han hade innan han klev av planet på Arlanda. Han hade kunnat hålla upp en skrattspegel mot oss infödda svenskar, fått oss att motvilligt skratta åt oss själva – jo, så där är vi ju faktiskt. Nu sitter vi snarare och himlar med ögonen åt amerikanens fåniga fördomar.
Welcome to Sweden har också problem med ett ganska sunkigt – och gäspframkallande tråkigt – förhållande till kön. Karlarna är utan undantag tafatta pojkmän, Emma och hennes mamma är humorlösa och pratar bara om sina män. Snart sagt de enda skämten i avsnittet som inte spelar på schabloner om svenskar spelar i stället på slappa föreställningar om olikheterna mellan könen.
Det går att förlåta en komediserie ganska mycket om svaret på den fundamentala frågan – är det roligt? – är ja. En amerikansk publik har sannolikt större tolerans med både svenskskämten eller de sunkiga könsrollerna. Kommer Welcome to Sweden att funka när den så småningom sänds på NBC i USA?
Jag gillar Claes Månsson som Emmas pappa. Han får inte så mycket att jobba med men kramar humor ur styltigt obekväma situationer och spelar framför allt inte över. Man anar ett frö till en härlig dynamik mellan honom och Poehler, och av seriens försonande drag är han det mest framträdande. Brodern, spelad av Christopher Wagelin, har några bra komiska ögonblick som går att bygga vidare på, om rollfiguren får utvecklas till mer än en kufisk loser.
Med utgångspunkt i detta manus-tunna premiäravsnitt har jag svårt att tro att Welcome to Sweden blir en favorit vare sig i Sverige eller USA. Men det finns ett ännu större problem: Greg Poehler har inte tillräcklig närvaro för att fungera som seriens mittpunkt. Han försvinner i bakgrunden så fort någon av hans rutinerade motspelare tar plats i rutan. När scenerna fladdrar iväg i galenskap förmår han inte att förankra dem.
Kanske växer han – en trots allt helt oprövad skådis – in i rollen. Men om Welcome to Sweden ska vara värd att uppmärksamma av någon annan anledning än att skaparens syster är en av världens roligaste personer, måste både Greg Poehler och hans serie rycka upp sig ganska rejält.