Inför premiären av den senaste inkarnationen av NBC:s talkshow Late Night, med Seth Meyers som programledare efter Jimmy Fallons sorti till alla pratprograms moderskepp The Tonight Show, kände jag en viss trötthet. Jag hade av vana följt turerna kring vem som skulle ersätta vem på vilken talkshow, men med allt mindre intresse. Min entusiasm höjdes aldrig över en »jaså«-nivå.
Självklart var det svårt att toppa kalabaliken som omgav det senaste Tonight Show-tronskiftet med Jay Leno och Conan O'Brien, en pinsam cirkus som snarare kändes som något ihopkokat av WWE än NBC, men hur skulle man kunna reagera på det faktum att sömniga pensionärsfavoriten Leno ersätts av barnsliga flamsfarbrorn Fallon, samtidigt som Fallon ersätts av okarismatiska besserwissern Meyers, med något annat än total likgiltighet? Med irritation, antar jag. Indignation över paraden av vita gubbar, möjligen. Ilska, om man betänker att Lorne Michaels, det mediokras förkämpe, nu direkt eller indirekt kontrollerar typ all underhållning på tv. Men inte ens det kunde jag uppbringa. Jag kände mig mest trött.
Andre rusar förbi kameran, kastar sig med ett skrik in i kulissen, river ner inredningen, gör en body slam genom skrivbordet, sparkar omkull blomkrukor, spöar upp en gubbe, äter pizza naken och drar ut sina egna tänder med tång.
Så det var med några dagars dröjsmål och åtskillig skepsis jag tog mig an Seth Meyers första tid som värd för det program som under många år på sätt och vis flög under radarn på NBC eftersom allt fokus lades på underhållningsinstitutionen The Tonight Show. Late Night har historiskt, under Conans och David Lettermans regimer, fungerat som ett hem för humor som varit lite mindre polerad, mer yvig och utmanande; det har varit ett program där gästerna inte alltid varit A-kändisar och där manusförfattarna varit udda existenser med absurda, nyskapande idéer.
Varken Letterman eller Conan var självskrivna som programledare – bägge har med varierande framgång under åren utgått från ett underdogperspektiv, som gett dem en energi och riktning i den humor som producerades på Late Night, men också tydligt format deras tv-personligheter och inställning till showbiz i stort. Med den smorde kronprinsen Fallon som värd styrdes däremot Late Night i riktning mot en mer publikfriande, bred underhållningsmaskin, ledd av en harmlös och substanslös »company man«, en tekniskt kompetent svärmorsdröm med en fullständigt slätstruken och ointressant personlighet.
Skamlösa sponsringsupptåg, töntig publikinteraktion och Fallons patenterade oförmåga att hålla masken och hänge sig åt de komiska alster som AD Miles, Morgan Murphy och andra otroligt kompetenta författare serverade honom, reducerade så småningom Late Night till ett vid midnatt sänt barnprogram vars största kulturella genomslag blev diverse YouTube-klipp där Fallon lofi-jammar med husbandet The Roots. I efterhand är det lätt att se hela Fallons tjänstgöring på Late Night som en lång coachning inför The Tonight Show. Han är, naturligtvis, som klippt och skuren för det jobbet.
Late Night-giget blev således vakant. Entré för Seth Meyers, ännu en »company man« och Saturday Night Live-alum, som efter att ha visat sig duglig bakom skrivbordet på Weekend Update och som head writer på SNL nu fått chansen att leda sitt eget program och sitta bakom ett annat skrivbord. Frågan är bara varför. Jag tycker Meyers verkar vara en trevlig typ, och jag förstår att programledare på Late Night är ett jobb som inte går att tacka nej till, men vad gör egentligen Meyers så kvalificerad, förutom hans lojalitet till NBC och Michaels?
Valet av Fred Armisen som kapellmästare är märkligt – snacket mellan honom och Meyers känns krystat och tradigt redan efter ett par kvällar.
Första avsnitten av Late Night with Seth Meyers har dessvärre mestadels varit bedövande tråkiga och intetsägande, där de enda höjdpunkterna varit direkt knutna till gästerna (Amy Poehler, Patrick Stewart och Ian McKellen). Jag orkade inte kolla premiären direkt utan tittade ikapp under veckan som gick, och hann dessförinnan höra ett par saker sägas om programmet: en NBC-producent pratade om hur tittarna inte skulle förvänta sig något nytt; en bekant menade att Meyers är ganska bra på intervjuer och programmet var oväntat okomplicerat och rakt; någon annan menade att det var så livlöst att det bara måste produceras av en robot. Jag tror det finns sanning i samtliga dessa påståenden. Programmet är stelt och schematiskt, till synes gjort helt utan lust och glädje. En massa fejkenergi. Meyers är ingen karismatisk superstjärna som går rakt igenom rutan, men kan åtminstone föra ett samtal, en ironiskt sällsynt egenskap i talkshowsvängen. Skämtinslagen går på rutin och lyfter inte. Valet av Fred Armisen som kapellmästare är märkligt – snacket mellan honom och Meyers känns krystat och tradigt redan efter ett par kvällar. Förhoppningsvis blir Late Night bättre – en mer rättvis bedömning hade kanske varit att återkomma om någon månad och se om Meyers blivit varm i kläderna. Eller så läggs programmet ner innan det hunnit hitta sin stil.
Men egentligen är det inte huruvida nya Late Night är bra eller dåligt som skaver för mig här. Den större frågan jag började fundera på medan jag kollade på detta gråa spektakel är den här: hur är det ens möjligt för mig att ta programmet på allvar längre, efter två säsonger av The Eric Andre Show?
The Eric Andre Show skiljer sig på pappret inte så mycket från den traditionella talkshowmallen: det finns ett skrivbord, en gäststol, ett husband. Värden, Eric Andre, kör en monolog, tjafsar med sin sidekick (ståupparen Hannibal Buress, som vi just nu ser som tandläkarpojkvännen i Broad City), bjuder in ett par gäster, kör något humorinslag och avrundar med musik. Men redan från första början står det klart att det här inte är en vanlig talkshow. Den befinner sig inte i samma universum som de andra. Andre rusar in i bild, förbi kameran och kastar sig med ett skrik rakt in i kulissen, river ner inredningen, gör en body slam rakt genom skrivbordet, sparkar omkull blomkrukor och kastar sin jordglob i golvet. Han spöar upp en gubbe utklädd till George Washington, äter pizza naken, drar ut sina egna tänder med tång, tacklar trummisen i bandet och förstör hans trummor. Och sedan, utmattad, svettig och med en illa sittande kostym sätter han sig ner på en stol, varpå hela scenbygget genast återskapas av studiopersonal runt om honom. En ny kuliss, ett nytt skrivbord, en ny skylt. Plötsligt sitter han där i alla fall, i en perfekt ordnad talkshowstudio. Han vill inte, men vad han än gör så är han tillbaka på ruta ett. Så inleds varje avsnitt. Eric Andre kommer inte undan sitt eget program.
Programmet är ett fängelse som Andre för evigt är fast i trots våldsamma försök att bryta sig loss. En briljant kommentar till det evighetslånga pratprogramsformatet och en lysande dekonstruktion av hela genren.
Det är den här inramningen som är så genial med The Eric Andre Show. Resten också – Andres sätt att behandla gäster, den stapplande monologen, den på gränsen till sovande sidekicken Buress, de abrupta och bisarra vändningarna i intervjuerna – men idén att någon är gisslad vid ett teveskrivbord, tvingad att fortsätta; att programmet är ett veritabelt fängelse för Andre han för evigt är fast i trots sina idoga och våldsamma försök att bryta sig loss, det är en briljant kommentar till det evighetslånga pratprogramsformatet och en lysande dekonstruktion av hela genren.
The Eric Andre Show tyngs fortfarande av en del onödiga dolda kameran-inslag i vilka Andre utsätter allmänheten för diverse smaklösa hyss (tänk Jackass), men resten av programmet är så uppfriskande, så upproriskt och uppkäftigt att det ursäktar eventuella snedsteg. Dessutom är programmet så kort att det aldrig blir tal om några longörer – snarare stryps inslag ibland fortare än de hinner komma i gång.
Hur kan Seth Meyers och kompani, som naturligtvis är medvetna om Andres existens och hans programs syrliga kritik av hela talkshow-formatet, starta en ny era av Late Night och låtsas som att det regnar? Dum fråga, de agerar naturligtvis utifrån andra premisser än jag gör som humorindignerad tittare. Men efter den typen av fullständig avväpning som The Eric Andre Show inneburit för folket bakom amerikanska talkshows borde de åtminstone skaffa sig andra ambitioner än att bara upprepa det som redan gjorts tusen gånger tidigare. Själv kan jag knappt titta på en talkshow längre – särskilt inte den vattentrampande autopilotversionen – utan att projicera Andres radikala bild på den: pratprogrammet som helvetet på jorden.
Late Night with Seth Meyers går på NBC.
The Tonight Show with Jimmy Fallon går på NBC.
The Eric Andre Show går på Adult Swim.