Det känns som om alla mina världar, alla mina åldrar, alla mina ideal och drömmar, sammanstrålar i en enda två och en halv timme lång kreativ galaxkrock, en enda tidlös symbolorgasm, på SVT i kväll.
Låt mig försöka plocka ner denna hisnande känsla i några beståndsdelar.
Innerst inne är jag en popvarelse. Jag hade aldrig blivit journalist och kritiker om det inte hade varit för musikupptäckarlustan som i skarven mellan 1970- och 80-tal drev mig mot fanzines, Mats Olssons popsida i Expressen, Lennart Perssons rockbibelmagasin Larm, New Musical Express och Stefan Wermelins och Anders Klintevalls vinylexkursioner i Sveriges Radio.
Härmed har jag ringat in några av mitt popkulturuniversums viktigaste storheter: Stephen Sondheim, Steven Bochco, John Hughes. Vilket gör Company på SVT i kväll till ett så laddat event för mig.
Och jag hade inte heller blivit det jag blev om jag inte också själv utprövat mina egna preferenser med egen musik (från mitt band Biljardakademien i mitten av 1980-talet till mitt senaste avbrutna musikprojekt Star Musical). Och i kärnan av alla hundratals djupgående musikaliska influenser jag samlade på mig under den mest formativa tiden mellan tonår och 20-nånting finns Stephen Sondheim, som jag lärde mig med fingarna mot pianot, hög på hur melodierna brusade upp från solglitter till forsränningar över ackorden. För mig den logiska följden efter att ha slukat allt av Burt Bacharach; nästa kapitel i läroboken med skönhetsekvationer.
När jag på samma sätt, och egentligen precis samtidigt, började bygga min egen kanon av tv-serier och riktade in mig på samma parametrar – en närmast melodiös skönhet, ett sväng i story och rollgestalter, ett finessfyllt hantverk, ett passionerat mänskligt maskineri – blev jag djupt fäst vid mainstream-tv-dramatikens egen Sondheim, serieskaparen och manusförfattaren Steven Bochco, från 1970-talets The Invisible Man och Columbo via 1980-talets Hill Street Blues och L.A. Law och in på det gryende 1990-talets charm-mästerverk Doogie Howser, M.D., där universalgeniet Neil Patrick Harris fick sitt genombrott i huvudrollen som överintelligent 16-årig kirurg (!) samtidigt som han känslomässigt var som vilken tafatt tonåring som helst.
En linje i detta är hur jag ständigt sträckt mig efter udda förälskelser. Både Stephen Sondheim och Steven Bochco må vara erkända storheter men för en högstadiepunkare 1979 var det ett utslag av närmast bisarr egocentricitet att kliva ut från Svala & Söderlund på Drottninggatan med sin första månadspengfinansierade Sondheim-LP. Precis som när jag i 25-årsåldern gärna valde ett avsnitt av Doktor Howser före fotboll eller krogen.
Med andra ord var jag givetvis fanatisk John Hughes-komplettist när det gällde film, och skrev obskyra geniförklaringar i ungdomsmagasinet Ultra även till de löjligaste, mest kritikerhatade Hughes-filmerna som Weird Science.
Och härmed har jag ringat in några av mitt popkulturuniversums viktigaste storheter: Stephen Sondheim, Steven Bochco, John Hughes.
Vilket gör SVT-kvällens uppsättning av Sondheims 30-årskris-musikal Company till ett på pappret så laddat event för mig:
Neil Patrick Harris – Doktor Howser – i huvudrollen som Bobby. Och i rollen som David återfinns Jon Cryer, »Duckie« från John Hughes mesta popfilm Pretty in Pink. I en musikal som för mig tangerar alla starka känslor jag har för många andra namn i min personliga kanon från det sofistikerade 1960-tal i vilket Sondheim skrev Company – Billy Wilder, Gayle Caldwell, Hal David… Det känns följaktligen naturligt med en Mad Men-referens också, i denna uppsättning från Avery Fisher Hall 2011, då Christina Hendricks spelar April.
Men det räcker inte med det. Långt därifrån. Denna föreställning bara fortsätter att sluta cirklar för mig:
Rollen som Peter spelas till exempel av Craig Bierko, som jag älskade i min husgud David E Kelleys Boston Legal – Kelley, som skapade Doogie Howser, M.D. ihop med Steven Bochco…
Och rollen som Amy görs av Katie Finneran, som gjorde den lesbiska immigrationsadvokaten i Wonderfalls, från det tidiga 00-tal där serieskaparen Bryan Fuller (även med Dead Like Me) var essentiell för min nytändning som tv-kritiker och därmed också för min och brorsans blogg Weirdscience.se, som TVdags utvecklades ur.
Och så medverkar båda favorithatobjekten från The Good Wife (ännu ett ingår-i-Kjells-kanon-verk), Martha Plimpton och Anika Noni Rose (ni vet, de skitjobbiga Lockhart Gardner-ärkefienderna Patti Nyholm och Wendy Scott-Carr).
Och Patti LuPone, som var så bra i fängelseserien Oz av en annan av mina forna drama-tv-husgudar, Tom Fontana (ni såg väl LuPone senast som sig själv i Girls, när Hannah gjorde den där advertorial-intervjun om benskörhet med henne).
Och då har jag inte ens nämnt att Stephen Colbert gör en av rollerna som en av alla dessa stadgade vänner som på notoriske ungkarlen Doktor Howsers 35-årsfest (ja, Harris spelar nästan samma roll här som i How I Met Your Mother) sjunger ut om äktenskapets fördelar. Jag har själv känt mig som en 35-årig Jack Lemmon ända sedan jag i tioårsåldern såg The Apartment för första gången.
Ni får försöka ha vänligheten att överse med hur löjligt och överdrivet jag formulerar mig i denna själv-ältande navelkrönika, men kvällens show är verkligen som ett Olympen byggt bara för alla dessa Häglund-husgudar.
Veckans föreställning: Company, musikal av Stephen Sondheim sänds på SVT2 i kväll kl 20.