Det är förvånande att det tagit åtta år för Top Chef att komma i svensk upplaga. Kocktävlingen som precis avslutat sin elfte säsong i USA (med en ganska kontroversiell vinnare!) är numera ett av reality-specialisten Bravos flaggskepp och har lyckats uppnå sin status i matvärlden på samma sätt som före detta kanalkollegan Project Runway gjorde i modevärlden – genom att vara ett seriöst tävlingsprogram där riktigt kompetenta människor gör upp om äran och pengarna, och där teknik, innovation och kreativitet premieras.
Det blir komiskt när Jureskog marscherar mellan de tävlande och ryter likt en ilsk sergeant. Det finns inget bra flyt i det upplägget, ingen av de tre domarna är en naturlig programledare.
Visst innehåller Top Chef fortfarande en hel del töntiga deltävlingar som konstrueras kring avsnittets huvudsponsorer, och diverse irriterande plojtwister som nästan alltid irriterar fansen, men som reality-tv är det tämligen befriat från såpaaktiga intriger (inte helt, och visst förekommer massor av kreativ redigering, men hey, allt är relativt). Och inget annat matprogram kan skryta med så många dekorerade kockar som gästdomare och inspiratörer. (Ännu bättre som ren mat-tv är nog ändå spinoffen Top Chef Masters, som helt skippar de yngre förmågorna och kör ett elitrace med enbart stjärnkockar, och noll såpa i soppan.)
Självklart kryllar det redan av matlagningsprogram i svensk tv, och på senare år har ju just tävlingsprogrammen vunnit mer mark – men Top Chef har vi fått vänta på. Igår hade dock Kanal 5 äntligen premiär för svenska Top Chef, som fått namnet Köksmästarna (eller som det ser ut typografiskt i tv, vidriga »Köks mästarna«; vad var det för fel på Toppkock?!). 13 kockar (nio män, fyra kvinnor) ska tävla om att bli Sveriges första, öh, Köksmästare. Samtliga deltagare är etablerade kockar men kommer från olika delar av matvärlden, det dräller av meriter från kock-SM och prestigefulla restauranger bland de tävlande.
Det som gjort mig lite orolig inför Köksmästarna är snacket om att programmet ska presentera svenska vardagsrätter på nya sätt. »En helt ny nivå på din favoritmat!« som Kanal 5 glatt deklarerar på sin hemsida. Här är mitt problem med den ambitionen: Top Chef har aldrig handlat om att förhöja vardagens mat så även vi, fölket i stugorna som bara äter pulvermos och Gorbys dagarna i ända, ska kunna vispa ihop en flådig trerätters åtminstone nästan lika bra som Emeril Lagasse; Top Chef handlar om duktiga kockar som utgår från sina erfarenheter och expertiser, och skapar spännande rätter utifrån tuffa utmaningar, ofta tillagade med ganska avancerad teknik. Om det inspirerar mästerverk hemma i köket, toppen. Men det har aldrig varit huvudsaken. Enkelhet uppskattas, men originalprogrammet har aldrig förmedlat den där ängsliga oron att inget får gå över tittarnas huvuden. Den svenska varianten tycks alltså ha en annan inriktning. Varför denna osäkerhet, Kanal 5? Om det ska finnas underlag för ett riktigt foodie-tävlingsprogram någonstans så är det väl i Sverige, där fan och hans moster har stambord på Noma och diskuterar nya Michelinguiden som vore det vädret.
Originalet har aldrig förmedlat den här ängsliga oron. Varför denna osäkerhet, Kanal 5? Om det ska finnas underlag för ett riktigt foodie-tävlingsprogram någonstans så är det väl i Sverige, där fan och hans moster har stambord på Noma.
Premiäravsnittet av Köksmästarna var lite sådär, en okej tv-timme men inte mycket mer, och än så länge inget som inspirerar till kulinariska stordåd (det läggs överhuvudtaget ganska lite tid på att förklara maten som görs, och presentationerna av de färdiga rätterna är knappa). Det är uppenbart en mer modest produktion än den amerikanska förlagan. Vi kastas in i tävlingen utan speciellt mycket fanfar, och presenteras för deltagarna lite pö om pö (naturligtvis med den oundvikliga konsekvensen att en av de som presenteras i första avsnittet måste skickas hem direkt). Det hinner inte gå många minuter innan vi hör en deltagare säga »jag hatar att förlora«, snart är det någon som skadar sig, och någon börjar gnälla på allt och alla. Det är som det brukar vara i sådana här program.
Det känns också spontant som ett misstag att inte ha en separat programledare och låta juryn göra det de kan, nämligen bedöma maten. Som det är nu turnerar värdskapet lite hipp som happ mellan Johan Jureskog, Paul Svensson och Karin Fransson, som mer eller mindre krystat får basunera ut regler, villkor och allmänt peppande tillrop (och det blir lätt komiskt när Jureskog marscherar fram och tillbaka mellan de tävlande och ryter likt en ilsk sergeant. Det finns inget bra flyt i det upplägget, ingen av de tre domarna är en naturlig programledare, även om det kanske sätter sig med tiden. Roligt dock att Fransson är med, vi är många som saknar henne från Meny i P1.
Pizza och barbecue står på menyn under första avsnittet, och ska jag gissa om kommande utmaningar tror jag starkt på att deltagarna tvingas göra »egna tolkningar« av spaghetti och köttfärssås, korv stroganoff, köttgryta och köttbullar. Om de nu tvunget ska hålla sig till svenskarnas favoritmat, alltså.