Varje år i jultider återvänder jag till de bästa maffiaberättelserna. Jag vet inte varför. Det har väl något med familjen att göra. Inget säger »jul« så mycket som när alla är samlade, det finns gott om mat och någon får ett skott bakom örat.
I helgen såg jag GoodFellas, eller Maffiabröder som den svenska titeln är, Martin Scorceses tolkning av den verkliga gangstern Henry Hills memoarer. Det finns mycket i den att mysa över. Som Joe Pescis gestaltning av den oberäknelige Tommy DeVito. Eller Robert De Niros irländske gentlemannagangstern. Men framför allt finns maten.
Hela GoodFellas utspelar sig i ett stekos. Det är en film man blir hungrig av.
En av filmens mest munvattnande scener utspelar sig i fängelset där flera wiseguys sitter av tid tillsammans med tillgång till kök.
»Paulie did the prep work and he had this wonderful system for garlic. He used a razor and sliced it so thin it used to liquify in the pan with just a little oil.«
Verklighetens Henry Hill ville vara lika snabb med filetkniven som med stiletten. Han jobbade för Lucchese-familjen i New York fram till 1980 när han blev tagen av FBI och istället vittnade mot sina gamla bossar. I exil i vittnesskyddsprogrammet förverkligade han sin dröm som kock och gav ut kokboken The Wise Guy Cookbook: My Favorite Recipes From My Life as a Goodfella to Cooking on the Run. Han startade även en serie såser som han sålde över internet.
Och här väcks frågan: Är det moraliskt att romantisera skärningspunkten mellan brutala maffiamord och fulländad matlagningskonst? Vägen till den perfekta pastan är trots allt kantad av mordbränder, utpressade småföretagare och faderslösa barn.
Jag har inget bra svar på frågan. Men jag lagade tomatsåsen ur Henry Hills kokbok dagen efter jag såg GoodFellas.
Den var ljuvlig.
Se GoodFellas här: http://nflx.it/1bDqM9u