Klockan var tio i går kväll och min övertrötta elvaåring hade lyckats nästla sig kvar i soffan, liggande med huvudet i sin mammas knä och benen slängda över mina ben.
Kinden ner mot soffan så att tittvinkeln mot tv:n var minimal. Men glasögonen satt fortfarande på.
»GW var riktigt bra i kväll!« utbrast jag när Veckans brott-eftertexterna började rulla.
»Verkligen«, sa min fru.
»Jag gillar GW. Han är så mysig«, mumlade dottern, halvminuten innan hon somnade.
Då hade vi just hört årets finaste (läs: buttraste) tv-final-banter, mellan GW och Camilla Kvartoft (kursiveringarna ska läsas med en trött flåspaus mellan varje bisats):
»Jaa, Leif, nästa vecka får vi ledigt, då…«
»Ja, just, just, jag ska som sagt operera höften, så det är ju en ledighet som är omgiven av olika förbehåll.«
»Ja, jag hoppas det går bra med det.«
»Ja, det hoppas jag också.«
»Jag vet ju hur det blir i höst i alla fall…« [Camilla håller upp ett kuvert som det står handskrivet »The Truth« på.]
»Jaså, det vet du. Då vet du mer än jag kan jag säga.«
»Jag har skrivit ner det på en lapp…«
»Du är lite synsk, har jag förstått.«
»Ja, ska vi ta och öppna det här…«
»Nähej.«
»Vi ses i höst, då!«
»Ja du får väl öppna det där, jag ska inte hindra dig, men… jag vet inte. Jag avvaktar. Jag har andra saker att tänka på som är viktigare.«
»Jamen då tar vi det här i höst, då.«
»Öh, jag vet inte, du får ta det när du vill, som jag sa.«
»Ska vi ta och tacka våra…«
»Nämen du börjar bli lite tjatig.«
»Men vi tackar våra tittare för den här våren, då?«
»Ja, tackar tittarna gör jag gärna…«
»Ja, det gör vi – tack så mycket för att ni tittat…«
»Det är ju 90 procent av behållningen, av det här programmet, dialogen med tittarna. Och din procentandel är just nu i sjunkande, kan jag säga.«
Fint, va? Och strax dessförinnan hade GW sagt jäkligt intressanta saker i förbifarten om Missing People, och strax före det haft en lång utläggning om mordet på Franz Ferdinand som startade första världskriget (och att det sannolikt inte är attentatsmannen vi ser på det där berömda fotot, »det kommer snart en intressant bok om det«), och strax före det försvarat kriminella i socialt utsatta förorter, »det är ett lockande och spännande liv, speciellt om de har knackigt med alternativ… för de här personerna är ju inga blivande riskkapitalister och finansmatadorer«. Och allt detta bara under de sista åtta minuterna. Och då hade han även hunnit med en utläggning om hur man inte kom åt Al Capone förrän man adderade skattetekniska åtalspunkter.
Jag gillar GW. Han är så mysig.
Veckans brott finns på SVT Play och kommer tillbaka för säsong 10 i höst.