Samma morgon som Sveriges Radios korrespondent Nils Horner sköts till döds såg jag om den israeliska dokumentären Betala eller vi dödar dem! Eller som den heter på engelska: Sound of Torture.
Sorgebeskedet att en av Sveriges bästa journalister hade mördats i Kabul spädde på funderingar jag haft sedan jag första gången såg Sound of Torture på dokumentärfestival IDFA i Amsterdam i fjol. (För tydlighetens skull: En film jag har medverkat på har samma internationella säljare som Sound of Torture, och jag är därför bekant med regissören Keren Shayo).
Filmen kastar omkull föreställningen om Sverige som ett land långt borta från kriserna och frontlinjerna. Tvärtom finns den här frontlinjen i dag i flera svenska hem.
En viss del av den journalistkår som verkar utomlands, främst i konfliktområden, har under lång tid och på gott och ont lyfts fram (eller lyft fram sig själva) och blivit berömda genom att de vävs in i en viss slags myt (eller väver in sig själva i den). Det är Journalisten, ofta den ensamme vite mannen som tar sig till fronten och förbi den, som riskerar liv, lem och inspärrning i farliga territorier – och kommer tillbaka med nyheterna till oss, för vår skull.
Jag spann i höstas vidare på denna roll utifrån ett antal filmer jag såg på IDFA (i en krönika i SvD och en essä i Hufvudstadsbladet, ej på nätet) där jag diskuterade hur ett antal nya dokumentärfilmer visade på hur både dokumentärfilmande och journalistik var i förändring.
Liksom i flera andra filmer jag såg på IDFA står nämligen en journalist i fokus även för Sound of Torture. Dock på ett något annorlunda vis: om filmer som Return to Homs (om Syrien) och First to Fall (om Libyen) båda pekar på hur dagens teknik har ändrat på mediebevakningen i vissa konfliktzoner (filmerna handlar om hur unga män till en början dokumenterar stridigheterna för att sedan beväpna sig och ta del i stridigheterna) så är Sound of Torture en mer lågmäld och, åtminstone till stora delar, en mindre blodigt grotesk historia.
Men filmerna förenas av att den förskjutning som skett i »journalistrollen«. (Jag använder citattecken eftersom det i de första två filmernas fall är en tvivelaktig term). Och, inser jag när jag tar del av den obefintliga uppmärksamhet som SVT:s visning av Sound of Torture inneburit, av synen på denna.
Sound of Torture – som fick pris för bästa timslånga dokumentär på IDFA – handlar nämligen om den svenska journalisten Meron Estefanos som driver radioprogrammet Voices of Eritreans från en förort söder om Stockholm. Programmet fokuserar på de eritreaner som befinner sig på flykt från hemlandet. Många av dem fast i Sinaiöknen där de hålls som gisslan av beduiner som tar dem när de flyr mot Israel.
Om Meron Estefanos var en vit svensk man som korsat gränserna till mörkrets hjärta, hur många omslagshistorier i Filter hade hon då fått pryda?
I sitt program ringer både gisslan och kidnappare in – lösensummeaffärerna för de tillfångatagna är en modern global business som nu sträcker sig långt bortom den lilla afrikanska diktaturen. Filmen titel syftar till samtalen Meron får, där tortyren spelas upp för att nå de anhöriga så att de ska betala.
I Sound of Torture följer regissören Keren Shayo Meron i det dagliga arbetet med radion, och färdas sedan med henne genom Israel (där vi konfronteras med den inte helt drägliga situation eritreanska flyktingar befinner sig i) och ut på en farlig resa ut i Sinai för att ta reda på vad som har hänt i två specifika kidnappningsfall.
Jag överdriver inte när jag säger att det är en mycket unik inblick i en vedervärdig situation, och en som till viss del kastar omkull föreställningen om Sverige som ett land långt borta från kriserna och frontlinjerna. Tvärtom finns den här frontlinjen i dag i flera svenska hem.
Så Sound of Torture borde ju inte bara vara en viktig svensk film. Den har även en huvudperson som (till skillnad från persongalleriet i de övriga nämna filmerna) är professionell, engagerad och känslosam på samma gång. En person som om inte annat borde lyftas fram för att uppmärksamma filmen och frågorna som den tar upp.
Men icke. Jag tog filmen till Göteborgs filmfestival men där var det tyst om den. Dokumentärfestivalen Tempo (som även de programsätter mycket utifrån IDFA) ignorerade filmen. Och tystnaden fortsatte innan och efter SVT-visningen.
Varför? Ett svar kan förstås vara den märkligt anonyma beskrivning som filmen fått på SVT:s hemsida (som heller inte pushar för den i några utskick). Där nämns ingen svensk koppling, eller för den delen ens Meron Estefanos namn. I en tid då dokumentärfilmen som film lyfts fram allt mer, i en tid då huvudpersonerna i dokumentärfilmer är krokar vi hänger upp både marknadsföringen och narrativ på, är detta ett mycket besynnerligt tillvägagångssätt.
Ett annat, snällare, svar ligger i att SVT klippt in filmen i sitt Dokumentär utifrån-format, något som dock främjar innehållet från den tydliga svenska kopplingen. Ett mindre snällt svar är en fråga: Om Meron Estefanos var en vit svensk man som korsat gränserna till mörkrets hjärta, hur många omslagshistorier i Filter hade hon då fått pryda?
Få tittade när SVT visade filmenen för en dryg vecka sedan. Men den ligger kvar på SVT Play. Och att ge lite tid åt denna dokumentär, om en av de extraordinära osynliga journalister som jobbar för oss alla, är ett litet sätt att hedra minnet av Nils Horner.
Betala eller vi dödar dem! finns på SVT Play till och med den 23 mars.