1. Silk (BBC)
Jag brukar jämföra Peter Moffat med Jed Mercurio: som före detta advokat skapade han tidernas bästa advokatdramaserie med första säsongen av Silk, precis som Mercurio i egenskap av före detta NHS-läkare skapade tidernas bästa sjukhusdramaserie med Bodies. Trovärdigheten är helt enkelt fullkomlig. Bara miljön i Silk, som huvudsakligen utspelar sig på ett advokatkontor, är banbrytande. Jag hade ingen aning om att brittiska advokater inte tillhör advokatbyråer som i USA utan är sina egna i ett väsenskilt system där de delar på overheadkostnaderna på kontoren, så kallade barristers chambers, och en clerk ordnar uppdragen åt dem – och att dessa barristers chambers, med sina egna individuella anor och tradtioner, bara framstår som ett slags advokatbyråer via den speciella relationen och ömsesidiga beroendepsykologin som uppstår mellan kolleger och mellan kolleger och husets clerk.
Men bäst av allt är att det som ytterst besjälar serien än en hjärtbultande passion för juridiken och dess genomskärande sociala roll i samhället, både vardagligt och ideologiskt.
Jag har sett massor av brittiska rättegångsdramer, och skildringar av brittiskt rättsväsende och juridikarbete i tv-serier och på film genom åren, men aldrig fått dessa fundamenta förklarade för mig. Så bara detta – detaljerna i yrkesvardagen, jargongen, hierarkin, karriärvägarna – höjer Silk över allt annat jag sett i genren. Säsong 2 tyckte jag svajade lite, men just nu undrar jag om jag kanske tog miste och borde se om den, med tanke på hur bra Silk är just nu, efter två avsnitt av säsong 3.
Förra veckan skrev jag om hur fin säsongspremiären var – i synnerhet när Martha tryckte i gång Joy Division på ljudanläggnings-iPhonen och började dansa för sig själv, mitt i advokatminglet (bilden). Och om popmusik var charmoffensiven då (i en episod med en djupt sorglig story i övrigt) så var det fotboll i senaste avsnittet. Ett fantastiskt välskrivet case i form av en proffsfotbollsdispyt som inkluderade många aspekter av sporten, och där Moffat passade på att skriva in en både kul och sociologisk kontors-banter om West Ham vs Chelsea samt en story om Marthas uppväxt utanför Manchester och hur hon och pappan använde Bolton Wanderers hemmamatcher som huvudsaklig arena för far-och-dotter-bonding.
Precis allt sitter rätt i Silk just nu. Rollgestalter, stories, relationspsykologi, karriärkomplikationer – och inte minst hur snyggt berättad serien är även i regi och klippning. I andra avsnittet användes långa närbilder och tystnad med djupt berörande effekt. Men bäst av allt är att jag får en sorts brittisk David E Kelley-känsla, i att det som ytterst besjälar serien än en hjärtbultande passion för juridiken och dess genomskärande sociala roll i samhället, både vardagligt och ideologiskt.
2. Line of Duty (BBC)
Hjälp vilken gastkramning detta blivit! Och vilken närmast absurt spännande cliffhanger till nästa vecka! Jed Mercurio har blivit det nya brittiska kriminaldramats skarpaste hjärna med Line of Duty som exemplarist uttrycksmedel för korruption, mörka drifter och svårigheten att hålla isär jobb och privatliv.
3. True Detective (HBO)
Älskar hur serien nu återigen ömsat skinn i och med det sista kapitelskiftet, från akt 2 till slutakten. Jag drog ju min stora utläggning om serien i måndags, men ni kommer att kunna läsa en hel del mer om serien på TVdags nästa vecka.
4. The Americans (FX)
Andra avsnittet bekräftade känslan i säsongspremiären veckan innan, att barnen och familjelivet inte längre är isolerad från spionverksamheten. Starkt och spännande. Och vilken suverän korsklippning som illustration till hur en dubbelagent opererar…
5. Puberty Blues (Channel Ten)
Hoppas ni läste min stora hyllning till den här australiska serien tidigare i veckan? Detta är en sensation. Och allt finns kvar i säsong 2. Impressionismen, det ordlösa, den magiska klippningen som matar fram fantastiska scener från livsberättelser man nästan känner att man själv varit med om (i alla fall om man, som jag, har åldern hyfsat inne; jag var själv 16 år när den här säsongen utspelar sig). Tonårsdrama på den tunnaste gränsen mellan eufori och depression.
Jag älskar The Fosters men gud vad den känns linjär och banal i jämförelse med Puberty Blues.
6. Doll & Em (HBO)
Något så märkligt som en stillsam, ömt poetisk version av Curb Your Enthusiasm… eller en 40-årings-kvinnlig Entourage… eller för kvinnlig vänskap vad Steve Coogans och Rob Brydons The Trip är för manlig. Jag skrev mer om serien i TVdags-krönikan i går!
7. Looking (HBO)
Åh, vilket bra avsnitt senast! Älskar denna serie alltmer – bröllopet, Doms stress… och fan vad Scott Bakula har rätt, förresten, varför fattar inte Dom att det är han som ska säljas in, inte den jävla portugisiska kycklingen…
8. Portlandia (IFC)
Börjar kännas som en kär gammal vän som kommer tillbaka efter att man inte sett den på länge, och så är den precis som vanligt. Vilket i och för sig också är en svaghet. Jag hade velat ha lite mer av överraskningar. Att se ägarparet till »the feminist bookstore« tvätta bilar för att få ihop till lokalhyran, bara för att de själva ska slo-mo-filmas till rockmusik på samma sätt som de carwash-girls de säger att de föraktar, är bara en så tråkig idé.
9. Banshee (Cinemax)
Har inte sett senaste avsnittet än, men episoden innan var ju Banhshee Family Edition! Banshee goes The Fosters! Banshee är ju en total familjehistoria, i alla kanter av historien, så ju mer indragna barn desto bättre.
10. Bates Motel (A&E)
Jag gillade säsong 1, och tycker direkt i nya säsongsupptakten att intrycken står sig – detta är en överraskande smart meta-take på Psycho-storyn, just nu manifesterad i stycken av lokalpolitik och marijuanabusiness som bara antyddes förra året.