Jag minns när jag första gången såg Abbas Kiarostami mästerverk Close-Up för första gången. Jag tror att jag var 16 år. Jag gick i alla fall i första ring och hade precis fått min världsbild ställd på sniskan (älskar när det händer). Inte så mycket av det faktum att en film från ett land under ett totalitärt styre hade blåst sönder min skalle, utan snarare för att Kiarostami lyckades skapa en väv där det mänskliga tillståndet tog form utanför en värld jag kände till. En berättelse byggd på underliga dramaturgiska grepp och regissörsval som i slutändan fortfarande lyckades med bedriften att berätta något universellt.
I Farhadis poetiskt laddade kamerarörelser uppenbaras människans moraliska vägskäl – utan gott eller ont, rätt eller fel.
Precis samma känsla som genomsyrade min kropp när jag för två och ett halvt år sedan såg en annan iransk regissörs – Ashgar Farhadi – internationella genombrottsfilm: Nader och Simin – en separation. Ett mer hudnära porträtt av en familjs inre slitningar har sällan skådats inom filmkonsten. Berättelsen om Simin som vill lämna sitt hemland och Nader som tänker om och vill stanna med sin dotter är nämligen större än sina inneboende konflikter. Större än de kulturella problem och slitningar som driver historien framåt. I Farhadis nästan poetiskt laddade kamerarörelser uppenbaras nämligen människans moraliska vägskäl. Här finns inget gott eller ont, inget rätt eller fel (denna utslitna värdemätare). Bara människor som försöker.
Det är en påminnelse om att den mänskliga historien berättas överallt hela tiden.
Nader och Simin – en sepration visas på SVT2 i kväll kl 22:15.
