Kanske är det något slags eftereffekt av True Detective, men jag tycker att första avsnittet av Hannibals andra säsong är lite forcerat. Som att de liksom vill för mycket. Det är slo mo-foto, folk som reflekteras i knivar, närbilder på kött som läggs upp på fat… Var det så här i förra säsongen också? Så här mycket? Och så den eviga musiken som aldrig tystnar! En ständig bloppande ljudmatta som pajar allt som är stämningsfullt och mustigt, som Hannibals stela samtal med sin psykolog, eller Wills fantasier om mörka män med hjortkronor.
Slo mo-foto, folk som reflekteras i knivar, närbilder på kött som läggs upp på fat… hallucinationer, ihoplimmade lemmar och oljetankar fulla med lik.
Ändå gillar jag Hannibal och gjorde det även genom hela första säsongen. Jag är exalterad över att äntligen få hänga med min favoritpsykopat till seriemördare igen. Jag tycker Mads Mikkelsens Hannibal är i klass med Anthony Hopkins rollgestaltning, och att serien hamnar strax under The Silence of the Lambs i bra-skalan i Hannibaluniversum. Men kunde de inte jobbat lite med det skitiga och grådaskiga i tonen? Det som gör The Silence of the Lambs så snygg är de beiga färgerna, det korniga fotot och den subtila musiken. Serien om Hannibal är lite för ren. Till och med de gruvliga seriemördarna och deras värv har något polerat över sig, långt från Jamie Gumbs skitiga källarhål.
Vi har många diskussioner om spoilers här på TVdags, både i kommentarfälten och senast i vår podcast. Jag som är spoiler-okänslig trivs så bra med att se en serie där jag redan vet hur det går och jag kan få njuta av vägen dit ifred. Jag älskar att jag redan har relationer till Will Graham, Dr Chilton och Hannibal själv. En liten del av mig skulle inte heller ha nåt emot en ung Clarice Starling, men vet att det inte skulle funka med kanon då. Vi är på väg mot Röd Drake, även om det nog ligger minst en säsong in i framtiden.
Som första avsnitt av andra säsongen tar serien i från tårna. Det är hallucinationer, ihoplimmade lemmar och oljetankar fulla med lik. Hannibal Lecter skär kött med vassa knivar och Gillian Anderson är sval som isdrottningen i Narnia. Det är extrema närbilder och flummiga vakendrömmar och Will Graham som håglöst stirrar rakt fram i en cell. Jag måste fråga mig själv om jag gillar det fortfarande, eller om True Detective förstört hur jag tycker det ska vara och hur det ska filmas. Och svaret blir nog fortfarande ja, det är bara annorlunda från vad jag vant mig vid. Och ska man vara ärlig så var ju Hannibal faktiskt först med hjortkronorna, så känslan av att serien plagierar TD stämmer ju inte riktigt. Men jag inser hur mycket TD påverkat mig på bara några få avsnitt. Som att den höjt standarden i mina förväntningar. Är det bara jag eller känner ni andra så också?
Slutsatsen blir ändå att jag överlag gillar Hannibal väldigt mycket. Hugh Dancy är superbra som Will Graham och jag tycker de förvaltar Hannibal-universum på ett bra sätt. Snyggt att låta Will ge input på nya seriemördaren från fängelset, precis som vi är vana vid att Hannibal Lecter själv gör, till exempel. Jag kommer garanterat fortsätta titta med förtjusning och spänning. Och verkligen försöka att inte jämföra så mycket med True Detective...
Det enda stör mig på på riktigt är att kostymören inte verkar ha insett att om man sätter på Lawrence Fishburne ett par solglasögon kommer han ofelbart att förvandlas till Morpheus från The Matrix, och att det inte riktigt är de associationer man vill att tittaren ska ha.
Hannibal hade USA-säsongspremiär i fredags. Svensk premiär på kanal 9, senare i vår.