För mig som har bott i lägenhet i hela mitt liv och bara har plastväxter hemma borde SVT:s realitytävling Trädgårdskampen – där tio trädgårdsentusiaster tävlar om att göra vackrast trädgård – vara totalt ointressant. Men som den realitytävlingsjunkie jag är fastnar jag för alla serier som sätter deltagarna och deras personligheter och kunskaper i centrum, och när serien i kväll når finalen har den visserligen sågats på vägen av närsynt svensk trädgårdscommunity – men vunnit tidigare ointresserade fans som jag – och det kanske är ännu mer värt?
Hör jag Leif Mannerström tjata om sin jävla rödvinssås en gång till slutar jag kolla. Det är fruktansvärt irriterande när domarna inte är en tiondel så intressanta som deltagarna. Det har Trädgårdskampen förstått.
Vare sig det handlar om bakande i Hela Sverige bakar eller om att sy som i Great British Sewing Bee (som snart får svensk version i Sjuan) så blir jag hooked när producenterna har gjort sitt jobb och castat tillräckligt intressanta personligheter. I Trädgårdskampen har de lyckats med det där barnfantasyförfattare, glada hippies och tystlåtna norrlänningar har kämpat mot varandra. Det som händer då är att jag öppnas upp för dessa nya världar genom deltagarnas entusiasm och kunnande.
Hela den känslan förstärks av Trädgårdskampens utmärkta jury. Trädgårdsjournalisten Gunnel Carlson, trädgårdsdesignern Peter Englander och trädgårdsinspiratören Hannu Sarenström visar sitt stora kunnande men gör det på ett sympatiskt sätt där fokus ligger på att hjälpa deltagarna snarare än att stjälpa dem (det är ovanligare än en kan tro). De försöker att förstå varje deltagares personlighet snarare än att fastna i sin egen subjektiva smak. På sätt blir bedömningen både rättvis och rimlig.
Det är en stor skillnad från till exempel Sveriges Mästerkock där de tre gubbarna i juryn mest går runt och är sura och hatar när deltagarna vågar göra något på sitt eget sätt. Jag menar, om jag hör Leif Mannerström tjata om sin jävla rödvinssås en gång till så slutar jag kolla på programmet. För det Sveriges Mästerkock-domarna ständigt gör är att sätta fokus på sig själva i stället för på deltagarna. Det är fruktansvärt irriterande då domarna inte är ens en tiondel så intressanta som deltagarna. Det har Trädgårdskampen som tur är förstått.
Att en realitytävling måste vara på gränsen till elak för att engagera tittare är en myt. Genomtänkta, bra castade och snälla realitytävlingar fungerar oftast betydligt bättre. Det behövs nämligen inte dramatisk musik över varje moment för att skapa drama. Dramat i en bra realitytävling ligger i att jag som tittare blir så investerad i deltagarna att jag hänger med på deras känslomässiga berg- och dalbana. Så har det varit med Trädgårdskampen. Det har varit fascinerande att följa hur deltagarnas från början tomma trädgårdar avsnitt för avsnitt har vuxit till vackra trädgårdar.
Plötsligt vill jag byta ut plastblomman i mitt fönster mot en riktig.
Finalen av Trädgårdskampen sänds på SVT1 i kväll kl 20. Tidigare avsnitt finns på SVT Play.