European Film Academy. Klingar det bekant?
European Film Awards?
Jaså, inte det heller. Nej, när den 26:e upplagan av den europeiska filmprisgalan i kväll arrangeras i Berlin – och direktsänds på SVT Play – är det mest en angelägenhet för de närmast sörjande: det vi kallar för den europeiska filmindustrin. Få filmintresserade utanför dessa kretsar skulle känna nog igen den silvriga EFA-statyetten ens under knivhot (men däremot se vilket annat filmrelaterat pris den gärna vill minna om, dock med mer genuspoäng).
»Auteur«-begreppet är Europas ok. Varje nation har ett gäng gubbar som har varit med ett tag, gjort många filmer och känner mycket folk.
Det här var förstås inte tanken när priset, och senare akademin, grundades av Europas absoluta filmgrädda 1988. Ingmar Bergman var dess första president och i historieskrivningen berättas om ett nattligt mangel där illustra namn som Bernardo Bertolucci, Isabelle Huppert, Wim Wenders, Ben Kingsley, Krzysztof Zanussi, István Szabó och Erland Josephson till arla morgon diskuterade »sitt ansvar för den europeiska filmen«. (Varför låter det som stalinistisk propaganda? »Ledaren och hans mannar diskuterade till gryningen hur de bäst kunde hjälpa arbetarna«).
Hur det än var föddes akademin ur denna Berlinsammankomst. Och i dag sysslar man förutom med priset med bland annat workshops, konferenser och nätverkande som ska stärka den europeiska filmen som just europeisk. Underförstått betyder detta som alltid i dessa sammanhang också att vara en motvikt till den amerikanska filmen.
Det paradoxala är att ett kvartssekel senare så är den europeiska filmen faktiskt mindre »enad« än förut. I alla fall i termer av publik uppfattning och filmkultur. Trots alla miljarder som plöjts in i samproduktioner, regionbudgetar och EU-bidrag så är filmkulturen mer fragmentarisk idag än 1988. Och orsaken är enkel: biografutbudet består snart enbart av monopolkedjor och det lilla alternativa (och ribban för vad som är ett alternativ har höjts betydligt) är filmer som får kämpa ordentligt för sitt utrymme.
Allt detta innebär att jag har ett ytterst splittrat förhållande till saker som det europeiska filmpriset. Å ena sidan förstår jag verkligen intentionen. Som kritiker (den del av mig som bevakar den svenska repertoaren) tvingas jag se så många allt mer internationellt anpassade, och urvattnade, blockbusterfilmer som storbolagen klarar livhanken på. Eller, värre, slaggprodukter ur den amerikanska industrin, filmer som inte fyller något annat syfte än att de har köpts i hög; den svenska distributören måste väl helt enkelt ta dem för att få sätta upp en storfilm som Hunger Games.
Samtidigt ser jag som festivalprogrammerare, journalist och regissör så mycket pärlor (eller bara bättre filmer än Identity Thief helt enkelt) som inte ens får chansen att komma in i den svenska biografvärmen. Andra spelas i en salong i Stockholm i någon vecka. För det är viktigt att minnas – när vi talar om Europa och Sverige talar vi inte bara om de stora städerna. Och på mindre platser finns i bästa fall en biograf, och dit når ytterst sällan de här filmerna. Och går de inte upp på bio så får de – oavsett om de kommer på dvd eller VOD – inte marknadsföring eller kritik.
Det innebär att grunden för filmkulturen är om inte borta, så väldigt förändrad. För det ska man minnas: en publik, som är van vid en viss slags filmer, det är något man skapar och något som tar del i ett samtal. Hamnar inte filmerna på bio så bevakas de inte, och då drunknar de i regel. Det är viktigt att minnas när vi så ofta hör (även från public service-håll) publiken si eller publiken så: man får den publik man är med om att skapa.
Så hurra för alla försök att uppmärksamma annan film, och andra filmindustrier.
Men: jag har lika stora problem med föreställningen om »europeisk film« som en slags kvalitetsetikett. Det var inte många år sedan som man kunde höra »jag gillar fransk film« droppas av i övrigt intelligenta människor på en fest eller middag (samma typer som i dag bär »jag gillar HBO« som liknande vag statusmarkör).
Det här förvärras ytterligare av att de nominerade filmerna på EFA numera vaskas fram av en medlemskår (mig inkluderad) på snart 3 000 personer. Fram till 1996 sköttes detta av en jury – EFA bestod då av den rimliga summan 99 personer. Men när Bergman trädde tillbaka och Wim Wenders tog över öppnades akademin för hela industrin. Och liksom med alla priser där den minsta gemensamma nämnaren har kommit att gälla, så är inte detta en speciellt lyckad procedur.
Från ett startfält som i år inkluderade det bästa som kontinenten faktiskt har att erbjuda – Gabriela Pichlers Äta sova dö, Clio Barnads The Selfish Giant Alain Guiraudies cruisingdrama Främling vid vatten (nästa »sexchock« på svenska biodukar), Ulrich Seidls Paradisfilmer, Calin Peter Netzers Child’s Pose och bra många fler – är den slutliga nomineringslistan nu nästan lika trist som en kväll på Guldbaggegalan.
Äta sova dö är trots allt med på ett hörn – bästa debutant (tillsammans med Call Girl). Men i kategorin årets bästa film är det bara Blå är den varmaste färgen som kan mäta sig med Pichlers mästerverk. Istället reflekterar kategorin stora länders medlemsantal: Frankrike får sin film, och Italien har två: Giuseppe Tornatores The best offer och Paolo Sorrentinos La Grande Bellezza. Den senare, en slags uppdaterad La Dolce Vita, kan man i alla fall förstå. Den förra är ett tragiskt skämt.
Ändå är det just den här sortens filmer som alltid toppar när den europeiska filmen ska vaskas fram – om amerikanerna lider under diffusa föreställningar om »Hollywood« så är »auteur« vårt ok. Vilket innebär att varje nation har ett gäng gubbar som har varit med ett tag, gjort många filmer, känner mycket folk och är allmänt respekterade (Jan Troell simmar nära de här vattnen). De gör sällan mästerverk – långt ifrån – men dyker ändå upp närhelst industrin röstar fram sina favoriter. Den perfekta stormen i de här sammanhangen är när den europeiske auteuren omhuldas av amerikanerna, och samtidigt rör sig över flera europeiska länder och språk. Att det i fjol var Michael Hanekes Amour som svepte ner prishyllan förvånade ingen.
I övrigt har vi trenderna och de udda spelkorten: Spanska Oscarbidraget (det haglar förstås av sådana här) Blancanieves är en smärtsamt vacker Snövit i stumfilmsskrud. Och nostalgi går ju som bekant hem som nitratfilm i en lagerbrand idag, så bli inte förvånade om denna »hyllning till filmhistorien« kammar hem priset.
Lilla Belgien – skrällen – representeras av den hyllade bluegrassrullen Broken Circle Breakdown (som egentligen handlar om barn med cancer, om någon nu undrade hur den har kunnat blivit en sådan världsomspännande favorit) där snart sagt varje skådespelare är nominerad. Skådespelarkategorierna är annars vikta åt »europeiska« filmer med tydliga Hollywoodambitioner – som tsunamiskräpet The Impossible, tydligen är den spansk, där Naomi Watts spelar. Även Jude Law har chans till statyett för Anna Karenina.
Svårast att förstå är dock vad debuterande tysken Jan Ole Gersters Oh Boy gör i det här sammanhanget. I svartvitt och till tonerna av storbandsjazz – tänk Woody Allen – följer vi »humoristiskt« en dag i en tjugonågonting slackerkilles grubblande liv. »Humorn« och de psykologiska insikterna är dock inte ens på nivå med hur det är att möta en sådan kille i en Berlinbar utan ligger närmare roliga timmen-sketcherna i dolda kameran-stil som visas på Atlantflygningar.
Nå. Det är förstås glädjande att galan i år direktsänds på SVT Play, även om jag ställer mig frågande till exakt vad den svenska publiken ska ha den till. De som bänkar sig vid okristna tider för att traditionsenlig genomlida Oscargalan får i alla fall shower av världskaliber. Europa bjuder på Anke Engelke och Carice van Houten. På fjolårets tillställning var dessutom krisen ett centralt tema, varpå vi fick se filmsnuttar där regissörer som Ken Loach förklarade att europeisk film är som ordentligt mat och amerikansk film är godis. Det fick mig att vilja låsa in mig på toaletten, hetsäta promotiongodis för Hobbiten och svära att aldrig se en film av Loch igen.
Jag håller ju med om att det behövs en balans, det finns bara något så otroligt självgott i sättet som Loach, och många med honom, uttrycker sig. Och som jag påpekade för en organisatör efteråt – om det nu är kris och ni har tillbringat fyra timmar med att berätta det på er glitter- och glamourfest: hur försvarar ni tillställningen överhuvudtaget? Varför, om Loach et cohortes vill något annat med den europeiska filmvärlden, kopierar ni då den amerikanska galan i allt (minus underhållning)? Varför dessa spanska, franska, tyska, bulgariska etcetera kändisar, som ingen utanför den egna nationen kommer känna igen, på en röd matta?
Och som för att ge det hela en extra krydda och twist toppar ni med heta Hollywood-europeér som Noomi Rapace. Varpå paradoxens cirkel sluts totalt.
Sen undrar jag förstås vad svenska tv-tittare ska göra med all denna information om filmer de inte har haft, eller kommer att få, en chans att se på bio. Visst kan man naturligtvis hoppas på att de hugade söker upp nominerade filmer de aldrig har hört talas om. Men det känns som en lång omväg över glittriga klänningar och huvudsakligen europeiska kändisar som lämnar de flesta svenskar kalla för att introducera det svenska folket till ett bredare utbud av europeisk film. Efter fjolårets tillställning på Malta (prisutdelningen är en turnerande historia – vartannat år i födelsestaden Berlin, vartannat i någon av alla de skrytarenor som ekar tomma över hela kontinenten) kan jag dessutom tillägga att den lååånga galan knappast kan sägas ge ens en rudimentär uppfattning om filmerna.
Det rimligaste – om man nu ska marknadsföra och kurera europeisk film – vore att a) gå tillbaka till en jury som väljer ut filmer från scratch och skippa hela systemet med en industriröstning. (Jag vet dessutom mycket väl hur få av de röstande som orkar ta sig igenom de enorma högarna av film). Det får gärna vara en jury som består av 99 filmarbetare/ regissörer/ kritiker. Men inte 2999 diversearbetare i filmindustrin.
Och b) att söka hitta vägar att distribuera de här filmerna. För många av de filmer som inte kom ens till nominering (och som utgör de bästa filmerna som har gjorts inte bara i Europa i år) kommer inte till Sverige. Situationen är marginellt bättre i vissa europeiska länder – i alla fall dem med världsstäder – och ungefär likadan eller sämre i andra.
En gång i tiden spydde jag galla över ett halvsmält förslag om att starta en biograf för »europeisk film« i Stockholm. Sedan dess har tiderna blivit ännu bistrare, och den enda vettiga lösningen (om man anser att biografen är ett överlägset sätt att se film och skapa kultur/ ett samtal kring den) är att skapa en oberoende biografkedja. En stark paneuropeisk filmkedja kurerad av programmerare från de en handfull olika storfestivaler, till exempel. (Där utbudet naturligtvis inte består av »europeisk storfilm«).
För det är naturligtvis fullständigt oförståeligt att vi kan fortsätta ha en filmkultur i Sverige där filmerna som trots allt väljs fram till detta spektakel – och i viss mån och många fall är väsentlig filmkultur – inte på något sätt reflekteras i det svenska filmsamtalet. Här beundrar vi antingen storögt vår filmrumpa i världen i kvasidebatter, eller är fullständigt fast i vad som pågår på den amerikanska västkusten. (Ibland mötas också de två, som i Kobras hagiografi över svenskar i Hollywood tidigare i höst).
Jag säger inte att den europeiska filmen är viktigare än den amerikanska – eller för den delen den asiatiska eller någon annan – men delar av den skulle kunna vara betydligt mycket bättre representerad i Sverige.
I kväll kan ni alltså se galan i SVT Play, kommenterad av Fredrik Sahlin och Jane Magnusson. Förutom att det ska bli ett nöje att höra dem gripa efter halmstrån (»ah, holländsk komedi när den är som bäst«) så hoppas jag att de kommenterar det faktum att deras uppdragsgivare bär ett tungt ansvar för att den svenska filmkulturen har åkt en sådan brutal kana utför.
Men det handlar som sagt om prioriteringar och om att odla sin publik. För det är ingen slump att i samma takt som den svenska publiken har fått tillgång till allt mindre filmkultur så har en annan ureuropeisk företeelse fått växa vilt och ohämmat i public service: Eurovisionsschlagerfestivalen.
European Film Awards direktsänds på SVT Play med start kl 20.