30 grader i februari är mörkt nu, mörkt och fasligt bra. Kanske inte lika bra som första säsongen, ändå så känns det större den här gången. Säsong två är vad som gör 30 grader i februari till en stor serie. Innan var den unik och fantastisk, men rätt liten. Nu är det en existentiell koloss som avhandlar moraliska frågor lika snabbt som sista minuten-biljetterna till Thailand går åt, medan den även erbjuder spänningsfyllda mänskliga porträtt med extra allt.
Jag vet inte vad jag föredrar, men jag vet att saknaden efter att tionde avsnittet sänts kommer vara stor, samtidigt som man till slut kommer kunna slappna av lite och boka av den där veckoliga gastroskopin.
Linus Wahlgren är perfekt so...