Jag var ett mycket räddhågset barn. När moralisterna ropade »videovåld« så var jag rädd att de hade rätt, tänk om jag skulle bli skadad av att titta på våldsamma filmer (risken fanns!) – jag förstod inte bättre. Trots att jag bara något år senare insåg att snacket om hur skadligt videovåldet var bara hade varit nonsens så blev det ändå aldrig av att jag såg The Warriors – videovåldets ansikte utåt.
Inte förrän i dag. För vad passar bättre att se när man är dunderförkyld och inte orkar tänka, än lite gammalt hederligt videovåld? I förrgår kväll skummade jag förbi den på någon av streamingtjänsterna och när jag sedan läste nyheten om Cyrus (Roger Hill) död på Twitter i går morse så kändes det som dagens mest självklara val, näst karensdag.
New Yorks alla gäng samlas på ett stormöte i Bronx. Cyrus, ledaren för det största gänget, The Riffs, vill ena de 60 000 gängmedlemmarna och hang aroundsen i New York till ett enda stort härligt gäng. Då kan gängen, i stället för de 20 000 poliserna, bestämma i stan. Under talet skjuts dock Cyrus ihjäl av Luther, ledaren för gänget Rogues. En av medlemmarna i Warriors ser vem som avlossade skottet men Luther kastar skulden på The Warriors och jakten på gänget börjar.
Trots att jag inte hade sett The Warriors tidigare så hade jag givetvis sett den här episka scenen:
Jag skriver detta dels som en hyllning till Cyrus, dels som en hyllning till alla företeelser som »vuxna« inte förstår sig på. Det första jag kommer att tänka på i mitt fall, där jag som vuxen inte förstår uppståndelsen, är den kring akter som Avicii och Swedish House Mafia – och andra vuxna som klamrar sig fast vid det ungdomliga genom att omhulda det de inte »borde« förstå. Jag kan inte bestämma mig för om det är jag som är gammal eller om det är de som är som gubbarna och gummorna som man alltid såg på rockkonserter. Nu är jag den där gubben (och tänker fortsätta gå på rockkonserter) men vill inte bli sedd som en gubbe… Som Cyrus skulle ha sagt: »Can you dig it?«