»Det här är ett väldigt speciellt avsnitt. Det handlar om Kristian Gidlund, och han finns inte mer.«
Hej Döden.
Jag hatar dig.
Förlåt, det kanske är ett oartigt sätt att inleda ett brev på, särskilt om man vill få till någon sorts konstruktiv dialog, men det är så jag känner. Du förstår, jag såg nyss ett avsnitt av Jills veranda, Nashville. Se det, du också. Det är liksom mer än man tror. Det finns så många tv-program som på ytan har liknande premisser men just det här är så unikt, så otippat politiskt. Så på riktigt. Mer politiskt än jag tänker mig att ett valprogram med Belinda Olsson och Janne Josefsson någonsin kan bli.
Kristian berättade om sin stora skräck. Den i att lämna sina nära med ett trauma. Den avgrundsdjupa rädslan för att det största som händer dem i deras liv ska vara hans död.
Inte för att du bryr dig om politik. Du bryr dig ju inte om någonting, inte ett pissigt jävla dugg din kalla usla vidriga hel-ve-tes-jä-vel.
Förlåt, nu brusade jag upp. Vi återvänder till det där dramatiska lugnet på Jills veranda. Hittills har de avhandlat stora frågor som rasism, homofobi och klasskillnader där, och man undrade ju, vad finns kvar? Ja, det är där du kommer in i bilden. Den eviga frågan och det slutgiltiga svaret på samma gång, det är du det. Är du nöjd med dig själv? Det här med att du kommer till folk lite hipp som happ, en 4-åring i juni och en 72-åring i Hälsingland och en 29-åring som längtar efter ett barn han aldrig kommer att få och du kommer till dem och så bara slutar de finnas och vad är ens det? Att alla drömmar och tankar och samlade erfarenheter av ett helt liv bara slutar. Ena sekunden är där ett skorrande skratt, ett hemligt köttbullsrecept och händer som kan slå en skotstek snabbare än man hinner se och nästa sekund är det. bara. inte.
Äsch, nu kom jag av mig igen. Du är distraherande i all din obegriplighet, det är väl därför jag helst inte tänker på dig. Det var i alla fall du som var temat i programmet, du och kanske även din skugga, Livet. För det är ju inte du som är skuggan, skuggan är det som försvinner. Som sjungande skuggor på verandan. Kristian Gidlund och Jill sjöng tillsammans, sköt lite pistol och klappade hästar.
Och nu sitter jag här vid tangentbordet. Varför? Bra fråga. Jag kände inte Kristian. Men från Jills första ord i programmet, samma ord som står längst upp i det här brevet, byggdes den där mörka känslan hos mig. Jag är ingen hatisk person, inte det minsta, men om du kunde se honom, den tärda Kristian med morfinhinnan för ögonen, då skulle du känna likadant, det lovar jag. Hat, frustration, förtvivlan och hopplöshet och mitt i sorterandet av alla känslor och allt som behövde tas in och härdas ut var det en scen där Kristian berättade om sin stora skräck. Den i att lämna sina nära med ett trauma. Den avgrundsdjupa rädslan för att det största som händer dem i deras liv ska vara hans död. Och han pratade om att de måste »gå vidare« och sånt där som man säger och jag vet ju att han har rätt och att jag nu borde hedra hans önskan och skriva en inspirerande text om glädjen i att han fick finnas i 29 hela år och vilken fantastisk gåva han gav oss i alla sina texter och hur det viktiga nu är att fundera över vad vi kan lära oss av honom och hur vi kan bära med oss alla våra Kristian, för såna har vi ju, och hur vi kan prata om dem och hur deras ord och gärningar kan speglas i våra ord och gärningar för då har du ju inte tagit dem ifrån oss helt och hållet utan de lever vidare och bla bla bla fy i helvete vad arg jag är.
Det går inte. Jag kan inte vara klok i det här, vara positiv i det här, acceptera det här. Det är för sjukt och fel och orättvist.
Och det är väl där brevet kommer in. Jag söker försoning, antar jag. Jag behöver försonas med dig och din vansinniga fixering vid att stänga ner folk oavsett om de är goda eller onda eller 4 eller 72 och trots att det är sjukt och fel och orättvist. För min skull. Ja, det är av helt egoistiska skäl, tro inget annat. Det är jobbigt att vara arg och rädd och ledsen. Dessutom kanske du kommer för mig i morgon, vad vet jag? Det är ju inte så att du väntar in min eventuella acceptans av dig, du kommer ändå.
Så, ja, försoning. Det här är ett första steg, tänker jag. Att erkänna din existens med ett brev. Hej Döden, hejdå Döden.
Jag hatar dig.
/Sara
P.S. Jag kom på en grej: allt det här Kristian har sagt till mig i dag, allt jag sett honom göra, det han fått mig att tänka och känna, allt det har hänt trots att du redan tagit honom. Du släckte honom och ändå är han framför mig på skärmen, gjord av ljus.
Där lurade vi dig allt! Det kan du ha, ditt fanskap.
D.S
Avsnittet där Kristian Gidlund gästar Jills veranda, Nashville sänds i kväll kl 21 i SVT1.