När Robert Jones gjorde sin första, fristående Murder-tv-film 2012 minns jag att jag stängde av efter fem minuter. Jag tyckte att greppet – att alla inblandade i ett mordfall pratade till kameran – var fjantigt och jag kunde omöjligt se det hålla över en hel BBC-timme.
När det ändå blev en BAFTA för bästa tv-drama för Jones så tänkte jag att det var typiskt att vilja belöna det vågade greppet. Och filmen floppade hårt på dvd- och vod-marknaden, där användarbetygen snittade neråt en etta.
Det Robert Jones just nu gör för tv är lite grann samma sak som en gång Jean Cocteau, eller Alain Resnais/Marguerite Duras, eller Chris Marker, gjorde för filmen.
Men det var också just detta som enligt Ro...