Hela februari har jag ägnat åt italienska thrillers från 1960–1980-talet. En giallo per dag har det blivit. Mustaschprydda (värdelösa) detektiver, muntra glädjeflickor, extremt misogyna mördare, homosexuella fotografer i massor, tomma stränder, fryntlig nakenhet och vassa knivar. Det är en härlig genre, men när man ser en film om dagen tenderar filmerna att smälta ihop. Hmm, har jag inte sett den där svarta handsken förut? Den där rumpan känner jag igen. Men herregud, en röd regnrock, var det Eyeball eller var det … ? Men ändå, det är en skön känsla, att bara vaggas in av den ena dubbade deckaren efter den andra. En enorm trygghet. Hade det inte varit för övningens regler så hade ...