Ett problem med det ökande antalet farliga tacklingar i svensk ishockey är att vi alla alltid fastnar i diskussionen om själva tacklingarna – höjden på armar och huvud i kollisionsögonblicket och strax innan, skridskorna på isen eller i luften, farten, den tacklades ansvar, avståndet till sargen, puckhållare eller inte… Och att vi, när vi väl lyfter blicken, antingen pratar om straffsatserna i förhållandena till varandra (om den här tacklingen gav fem matchers avstängning, varför gav den där tacklingen bara tre?), eller om hur den allt högre farten på isen, i och med tempoökningen i spelet då styrspel ger vika för högre press och snabbare spelvändningar, också ger allt mindre tid oc...