En av de mer smala genre-nykomlingarna torde vara den nostalgiska neo-giallon. Ett försök till att klona den estetiskt sett fullkomliga giallon, mest aktiv under 70/80-talet med namn som Dario Argento, Lucio Fulci, Sergio Martino och Mario Bava i spetsen. Italienska mysteriefilmer mer stilfulla än vettiga där »who dunnit« faktorn oftast var rätt klen, inte sällan var förövaren någon från kulisserna man aldrig sett tidigare – oh fan, var det vaktmästaren nu igen – och sällan brydde man sig ett skvatt om vad som hände med huvudkaraktärerna. Man ser dem för atmosfären, musiken, färgen och formen. För våldets skull. Någon gång där på 80-talet dog giallon ut, med Michele Soavis Stage Fright som ...