Året är 2027 och tunga krig har gjort att de flesta länder har rasat ihop. Till råga på eländet har alla världens kvinnor blivit sterila, så hoppet för mänskligheten är på en all-time low. Storbritannien är ett av få samhällen som fungerar, varför landet översvämmas av invandrare som prompt deporteras medelst batong eller sätts i flyktingförläggningar som får Guantanamo Bay att kännas mysigt och ombonat. I denna bryska polisstat är Clive Owen en före detta politisk aktivist som bytt sida och blivit livstrött regeringstjänsteman. En dag kontaktas han av sitt ex, spelad av Julianne Moore, som behöver hans hjälp med att rädda en ung flyktingtjej undan myndigheterna – en tjej som är gravid, och därmed också mänsklighetens sista hopp. Owen hänger på och jakten kan börja.
Blev man impad av Cuaróns mäktiga svävande kamera i Gravity kommer genrepet här. Foto och klippning är helt makalöst.
Har du inte sett Children of Men, Alfonso Cuaróns framtidsdystopi från 2006, så är det dags nu. Och har du gjort det är den värd att se om – blev man impad av Cuaróns mäktiga svävande kamera i Gravity kommer genrepet här. Foto och klippning är helt makalöst: Cuarón och hans fotograf Emmanuel Lubezki briljerar hela tiden, med omöjligt långa och intrikata tagningar som inte lämnar nån som helst respit. Särskilt en fyra minuter lång och obruten sekvens inuti en bil som är både andlöst skickligt och omskakande.
Cuarón har tack och lov ransonerat med framtidsmarkörerna, några stiliga plattskärmar och ett enstaka hologram är allt, vilket gör att bilden av ett härjat, skitigt och hopplöst London känns otäckt övertygande. Han gör några små snedsteg (tydligen kommer dreads att bli inne igen om 13 år) och i några scener får grime och extremt jobbig electronica (en knaslåt av Aphex Twin) representera framtidens popmusik vilket inte känns helt övertygande. Det funkar mycket bättre när Michael Caines prillige hippiegubbe drar på Deep Purple, King Crimson och Stones i bilstereon. Mojo-rocken lär nog överleva alla krig vare sig vi vill det eller inte...
Det är en ytterst dyster bild av ett framtida totalitärt London vi bjuds på: skitigt, sjaskigt och helt vardagligt påvert och desperat. Demonstranter som kastar sten på pendeltåget och bombattentat mot cafét runt hörnan är vardagsmat, liksom regeringens benhårda linje mot invandrare och propagandafilmerna i tunnelbanan som osentimentalt trummar upp paranoian mot »de andra«. (Det känns tyvärr obehagligt aktuellt.) Children of Men är en snyggaste, skitigaste, mest spännande och skrämmande framtidsskildringar jag sett – och en av de mest visuellt bländande filmerna någonsin.