När 30 grader i februari gick första gången spred den en speciell stämning. Den slaskade känslor ur den svenska folksjälen – ja, ur mig, känslor jag inte visste fanns där. Och det kändes som om alla skådespelare var medvetna om seriens storhet redan under inspelningen. Där fanns en tro på något, en tillit till seriens regissörer, manusförfattare. Man skulle fan visa Sverige hur känslor känns, utan fokus på löjligt snyggt foto – även om den såklart var snygg – och tråkigt polerat soundtrack. I stället för det duktiga svenska satsade man på karaktärer av kött och blod. Till och med Kjell Bergqvist lyckades krypa ur sin formfranska till skådespelarstil och levererade...