Först en gigantisk brasklapp. Jag tycker alltså inte att True Detective är dålig. Jag tycker till och med att det är helt okej. Men jag bara njuter inte av att se den så där alldeles extraordinärt kolossalt som snudd på varenda människa i världen verkar göra.
Så plocka ner tjäran och fjädrarna nu.
Det började egentligen för en vecka sedan. Överallt var det »OMG de sju sista minutrarna i True Detective avsnitt fyra?!« Jag bänkade mig förväntansfullt. Och bara... jaha?
Ja det var ju en väldigt tajmad actionfylld lång scen. Men till skillnad från varenda människa i världen, inklusive mina kära TVdagskollegor ( för ni vet väl att vi ska byta namn till TDdags?) kände jag ingenting. Var detta »tv-historia«? De »bästa sju minuter som någonsin visats på tv«?!
Alla älskar True Detective. Men jag älskar Teen Wolf mer. Mycket mer. För där slipper man se dudes med släääääpiga röster mumla ur sig plattityder om godhet, ondska, liv och död som ändå inte betyder något.
Jag förstod inte. På självaste Alla Hjärtans Dag twittrade jag därför efter viss tvekan ut hatbudskapet:
Ja men gud GIFT ER DÅ med de sista sju minutrarna då i True Detective.
Det kändes skönt att outa min skepsis (på väldigt dålig svenska tyvärr!), jag fick dessutom lite medhåll. Under veckan som gick hyllades True Detective så till den milda grad att jag hamnade i trotsåldern, vilket fick mig att kasta mig ut i de sociala medierna igen, och skrev:
Alla älskar True Detective. Men jag älskar Teen Wolf mer. Mycket mer. Mycket mycket mycket mer.
För där slipper man se dudes med släääääpiga röster mumla ur sig plattityder om godhet, ondska, liv och död som ändå inte betyder något.
Ingen reaktion på Twitter. Tänkte att alla slipar knivarna och skriver därför nervöst:
Nu kommer alla avfölja mig + jag får sparken från TVdags.
Men sedan morskar jag upp mig:
Bla bla bla bla låter som djupsinnighet men egentligen sitter Nic PIZZOLATTO (obs namnet) och garvar för han har typ bara lallat ihop nåt!
Och alla älskar Matthew McConahejpådej bara för att han har gjort en Monster och blivit ful med hästsvans.
Här får jag ett medhåll! Jag blir tacksam:
Men ÅH tack! Vad skönt. Trodde på riktigt jag var helt ensam.
DE SISTA SJU MINUTRARNAAAAA man bara jaha, det var en lång tagning med mycket våld. Bra tajmat.
Får ett medhåll till, den här personen har inte sett True Detective men känner precis som jag att man blir helt anti när alla skriver upp något så mycket.
Man hamnar ju i trotsåldern av allt hyll!
Får ett sista medhåll, av någon som säger sig inte klara av McConaughey, detta eggar upp mig:
Slääääp slääääp slääääp på rösten OOHHHH men han är fantastisk per automatik för att han inte gör romcoms längre?!
Jag tar en titt på antalet följare och..
Två avföljde nu! Sorry att göra er så besviken.
Försöker försvara mig:
Jag fattar ju att det är En Välgjord Serie. Men jag gillar ändå inte att se den (men gör det).
Retweetar:
RT@Philipteir Börjar det inte vara dags för en polisserie om en detektiv som är glad, social och tycker att sex är någonting fint mellan två människor?
Sedan kommer jag in på min ständiga käpphäst, att om något beskrivs som »mörkt« innebär det en sorts kvalitetstämpel:
Kvalitet = att den kan beskrivas som mörk. Möööööörk. »Är den mörk?« »Ja« »Bra«. »Uppföljaren är mörkare, dvs bättre«. MÖRK!
Får roligt Twittertips-länk till en polisserie:
Kan vara True Detectives totala motsats: http://www.youtube.com/watch?v=CmY8h9Nrqfc
Men jag avslutar med att erkänna mig besegrad:
Tar aldrig slut: RT@tvdotcom: If we gave out grades, last night's TrueDetective would get an A. http://bit.ly/1jJ57QN
Anledningen till att jag skriver det här är inte för att jag vill ha en diskussion ifall True Detective är bra eller inte, utan snarare bara beskriva känslan om hur det är när alla gillar något jättejättemycket och man känner sig som ett ensamt freak som bara inte fattar grejen. Ibland möter man ju folk som nästan aggressivt vill erkänna »Jag fattar inte grejen med Buffy!« eller »Jag tycker Breaking Bad är tråkigt!«.
Apropå Breaking Bad. Det rådde ju helt klart en True Detective-liknande hysteri kring den serien. Jag minns när man på Weird Science, denna sajts förlaga, kunde skriva ett långt inlevelsefullt inlägg om något helt annat man ville tipsa om eller älskade. Men i kommentarfältet stod det lik förbannat: »Skriv om Breaking Bad i stället!« Vi kom att kalla BB-fanatikerna för Breaking Bad-männen. Irritationen över Breaking Bad-männen smittade av sig på serien så jag blev trött varje gång den nämndes (jämt).
Det finns folk därute, passionerade tv-nördar till och med, som bara inte kan med The Wire, Sopranos eller Game of Thrones… och som hatar House of Cards bara för att alla tjatar om att det är så bra.
Den här texten är helt enkelt tillägnad dig som knyter näven i fickan varje gång vi tv-skribenter unisont hyllar något du bara inte kan fatta storheten med. Du är inte ensam!