Nation och representation. 2015 var få ting lika centrala på peta-i-filmen-politisk nivå i Sverige. Alltså den nivå som mindre gäller dem som faktiskt gör film eller den pengastinna kulturpolitiken, utan den som utförs av konsulenter och filminstitutchefer som beställer skräddarsydda rapporter och initierar verklighetsfrånvända projekt.
Det var länge sedan jag såg en produkt med så stark nationell koppling som Volvo hyvla ned Sverige-bilden med samma iver.
Trots att de sjunkande besökssiffror för svensk film enbart räddades till ärbarhet av En man som heter Ove och En underbar jävla jul, så låg fokus från svensk films högkvarter på Gärdet inte på den rätt väsentliga frågan om hur ...