Låt mig hålla detta kort. Annars kommer jag inte att få ur mig det.
Jag växte upp med Kjell Alinge. Gick samma väg genom popkulturen som han – gick efter honom. Först den Python-uppdaterade humorn i Hemma hos-programmen (kan fortfarande citera långa haranger utantill… »Nämn tre av de köttätande växter som vid mässan i Hannover med hull och hår slukade den då ditresta gosskören från Hannover«…), sedan rocken i Asfalttelegrafen (tror jag hörde både Springsteen och Ramones för första gången när han spelade dem) och därefter det glossiga och glassiga i Eldorado: introduktionen av hans »egen« popgenre »senti« och hårdpluggningen av Rupert Hines I Hang on to My Vertigo.
>Foto: Anders Roth/SR
T...