Har skrivit det förut och måste skriva det igen: det Graham Linehan och Steve Delaney åstadkommer med sin tv-visualisering av Delaneys tidigare radioserie om Count Arthur Strong är inget annat än genialt.
Eller, vad fasen skriver jag, det är även en hel del annat än genialt: det är exempelvis så dumt så klockorna stannar. Eller, klockorna ställs fel, för att vara exakt – ett typiskt avsnittstema: Arthur fattar inte omställning till sommartid och lyckas göra hela sin omgivning lika vilse i hur de ska ställa om tiden och huruvida deras iPhones gjort det automatiskt eller inte.
Varje avsnitt är en rikedom, en skatt, ett överflöd av parallellstories, screwball, meta-parafraser, psykologiskt ...