Jag minns hur oerhört berörd jag blev av slutscenen i Svenska hjärtans premiäravsnitt 1987: när en berusad och uppbrusad Thorsten (Ulf Qvarsebo), efter ett urspårat nyårsfirande med radhusgrannarna, ensam drog omkring med gräsklipparen i mörkret och snömodden utanför. Jag kopplade direkt till en tidig, blöt midsommardagsmorgon tio år tidigare, då jag 13 år gammal halvt skräckslaget såg hur en kompis till mina föräldrar promenerade rakt ut i den gotländska viken iklädd sin nya gabardinkostym, som sedan inte gick att rädda ens med folkhemslyxen kemtvätt.
Där Mad Men skildrar den amerikanska populärkulturidentitetens tillblivelse skildrade Svenska hjärtan det svenska folkhemsbyggets identitets...